Många chefer kan teorin om stress. Ändå kör vi på när kroppen säger stopp. Vad händer med ledarskapet när man själv har kraschat – blir man bättre på att se och agera? I det här avsnittet pratar vi om signalerna, fällorna och de proaktiva åtgärderna som faktiskt gör skillnad.
Therese beskriver det rakt: “Rent intellektuellt har man koll på det mesta. Men känslomässigt gör man nånting annat… när man hamnar i kris blir man inte helt rationell.” Just där finns chefslärdomen som många missar. Egen erfarenhet av stressrelaterad ohälsa gör dig inte svagare som ledare – den gör dig skarpare på att se det du tidigare körde förbi.
Unionens utredare Mirjam Olsson pekar på ett varnande mönster: “Det är lite för ofta man hör att ingen blev förvånad.” Det betyder att signalerna fanns – men verksamheten fångade dem inte. För stress är sällan ett solo-problem; det är ofta ett tecken på strukturella brister i arbetsmiljön. Därför behöver chefer arbeta proaktivt: bygga tydlighet, träna teamet i gränssättning och koppla in rätt stöd tidigt, inte först när allt brinner.
I avsnittet pratar vi också om tillit som praktiskt ledarskap, inte som en känsla. “Ett aktivt chefskap är ett bra sätt att följa att arbete utförs,” säger Mirjam. Sätt ramar, följ upp, och tolka svängningar i prestation brett: “Förlorad prestation eller sänkt prestation kan till exempel vara ett tecken på ohälsa.”
Erfarenheten från distansarbetet visar samma sak – otydliga förväntningar och diffusa principer skapar stress. Tydliga, gemensamma principer minskar godtycket och gör det lättare att fånga tidiga signaler.
Therese berättar hur hon kom tillbaka genom att bli mer transparent och närvarande: “Jag har öppnat en mer mänsklig sida av mig själv… och jag har tid för mina anställda.” Det är inte “snällt” ledarskap – det är effektivt. När du delar vad du själv önskat att någon sagt till dig, sänker du tröskeln för andra att flagga i tid.
Lyssna på hela avsnittet för fler konkreta exempel på hur du som chef kan jobba förebyggande och vad du gör när tecken dyker upp – hos dig själv eller i teamet.
Signaler att hålla koll på inom organisationen
Nästa artikel
Statistiken är talande: Betydligt fler kvinnor än män går in i väggen och drabbas av stressrelaterad ohälsa. Men Annika Härenstam, psykolog och professor eremita i arbetsvetenskap och -organisation ogillar pratet om kvinnors stress och sjukskrivningar.
– Det gör att vi ser kvinnors ohälsa som ett kvinnoproblem. Man letar individuella orsaker, och drar slutsatser om att kvinnor inte kan säga nej i tid eller inte pallar stress lika bra som män. Men forskning visar att om kvinnor och män utsätts för liknande situationer, så reagerar de ungefär likadan, säger Annika Härenstam.
Ja, att kvinnor blir sjuka av stress handlar om systemfel, och är därmed allas angelägenhet. Annika Härenstam vill att vi tittar på hur jobben organiseras. För faktum är att fler kvinnor än män har jobb där man har lågt inflytande men höga krav, vilket är en riskfaktor. Det är också vanligare att kvinnors jobb har otydliga mål och är mer tids och rumsbundna, alltså inte är lika flexibla, saker som också kan känslor av stress.
– Även på kontor med hälften kvinnor så jobbar män och kvinnor med delvis olika saker. Fler klassiskt administrativa serviceuppgifter ligger på kvinnor. Och när man pratar om gränslösa arbetet där man kan sitta var som helst och jobba, så gäller det inte om alla på kontoret, det finns alltid folk (ofta kvinnor) som exempelvis är där och öppnar eller alltid bemannar telefonen säger Annika Härenstam.
Och om vi på hemmaplan pratar om det oavlönade arbetet, som att plåstra om, diska, bädda och handla, något kvinnor tar en större del av – så bör vi på jobbet titta på det osynliga arbetet. För en effekt av de slimmade organisationerna är att medarbetare ska göra en massa saker som man inte tänker på eller värdesätter, de liksom bara ingår. Det kan vara att vattna blommor, tanka bilar, boka möten, sammanställa listor, fylla på papper i skrivaren, fixa krånglande datorer eller handla presenter till Amira som ska sluta. Det kan tyckas vara små saker, men dessa små saker har stor betydelse.
– Många medarbetare, men framförallt kvinnor, gör saker som inte är synliga och därmed inte värderas eller lönesätts, säger Annika Vänje, docent i förändringsledning och genus vid KTH.
Vi har också det sociala och emotionella arbetet, där fler kvinnor tar på sig rollen att se och måna om andra – och förväntas göra det.
– Annars uppfattas hon som otrevlig, medan en man som agerar på samma sätt ses som viktig – om vi generaliserar. Det är också vanligare att män ber sin chef prioritera när det adderas nya arbetsuppgifter, medan kvinnor får höra ”du är ju så bra på det här, du fixar det” och bär stressen inom sig, säger Annika Härenstam.
Varför lägger kvinnor inte bara av med det här, om det ökar stressen utan att ge kredd?
– Det är en av de vanligaste kommentarerna. Men om en kvinna bryter mönstret kan hon få betala ett högt pris genom att bli utfryst, ses som svikare eller jobbig, ”har du märkt vad sur hon är?”, säger Annika Vänje.
Ja, vi låtsas ofta som att det osynliga arbetet inte finns, men på något bakvänt sätt räknar vi ändå med att det ska fixas.
– Kvinnor smörjer maskineriet när de utför osynliga arbetsuppgifter, men det är inga kompetensbärande uppgifter, så kvinnor får jobba hårdare för att leva upp till normen på arbetsplatsen, vilket påverkar rekrytering, lönesättning , chans till avancemang och så vidare, säger Annika Vänje.
Så vad är tipset för att komma till rätta med det här?
– Att erkänna att de här uppgifterna finns, att det är ett jobb och att någon, ofta en kvinna, gör det gratis, säger Annika Vänje.
Hitta osynliga arbetsuppgifter, inte bara de som normalt brukar mätas och räknas – utan allt man lägger sin arbetstid på.
