Stress, ansvar och krav på att alltid leverera – många chefer riskerar att gå in i väggen. I det här avsnittet av Unionens podcast delar Therese Ousbeck sin berättelse om utmattning och återhämtning och Unionens expert Mirjam Olsson ger råd för hur du som ledare kan förebygga ohälsa – för dig själv och ditt team.
Therese körde på. Hon var ny som chef, sedan kom en pandemi och svällande uppdrag – och till slut tog det stopp.
”Jag fann ingen glädje i nånting. Stoppar jag inte nu, vet jag inte vad som händer,” berättar hon i podden.
Sjukskrivningen blev vändpunkten, men vägen dit kantades av välkända fällor: lojalitet, gränslöshet och den tysta förväntan att “lösa det”. Unionens utredare Mirjam Olsson känner igen mönstret: ”Det är lite för ofta man hör att ingen blev förvånad,” säger hon.
Just den meningen borde få varningsklockorna att ringa. För bakom den döljer sig ofta brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet – och delegerade arbetsmiljöuppgifter utan tillräckliga förutsättningar.
Therese beskriver hur hjälpen gjorde skillnad. ”Jag blev respektfullt uppfångad… direkt till företagshälsovården, rehabplan, läkare och psykolog,” berättar hon.
Regelbundna avstämningar med chefen och en grupp som fick växa i ansvar gav hållbarhet på riktigt. Transparensen blev hennes ledarskapslyft.
”Jag har öppnat en mer mänsklig sida av mig själv… och jag har tid för mina anställda.”
Kärnan i avsnittet handlar om chefens uppdrag. Att få delegerade arbetsmiljöuppgifter innebär att arbeta både med SAM och med arbetsanpassning/rehabilitering. Men, som Mirjam betonar: uppgifterna måste komma med mandat, befogenheter och resurser.
”Det går inte att göra ett bra jobb om man har usla förutsättningar. Ytterst kan man faktiskt returnera arbetsmiljöuppgifter uppåt igen.”
I avsnittet berörs också teknikstress. Nytt ska inte staplas ovanpå allt gammalt. "Man måste se till att tekniken understödjer arbetet – inte att den blir något vi ska tjäna," säger Mirjam.
Therese fyller i: ”Min dröm är att tekniken inte ens syns, utan jobbar i bakgrunden – så att vi kan lyfta våra mänskliga superkrafter.”
Det här avsnittet är för dig som leder andra – särskilt om du är mellanchef. Du får både igenkänning och ett konkret språk för att ställa krav tidigt. Och ja, mod att säga: Jag behöver förutsättningar för att ta det här ansvaret.
Lyssna på hela samtalet för Therese resa, Mirjams råd om tidiga tecken och hur du praktiskt säkrar ditt mandat.
Nästa artikel
Statistiken är talande: Betydligt fler kvinnor än män går in i väggen och drabbas av stressrelaterad ohälsa. Men Annika Härenstam, psykolog och professor eremita i arbetsvetenskap och -organisation ogillar pratet om kvinnors stress och sjukskrivningar.
– Det gör att vi ser kvinnors ohälsa som ett kvinnoproblem. Man letar individuella orsaker, och drar slutsatser om att kvinnor inte kan säga nej i tid eller inte pallar stress lika bra som män. Men forskning visar att om kvinnor och män utsätts för liknande situationer, så reagerar de ungefär likadan, säger Annika Härenstam.
Ja, att kvinnor blir sjuka av stress handlar om systemfel, och är därmed allas angelägenhet. Annika Härenstam vill att vi tittar på hur jobben organiseras. För faktum är att fler kvinnor än män har jobb där man har lågt inflytande men höga krav, vilket är en riskfaktor. Det är också vanligare att kvinnors jobb har otydliga mål och är mer tids och rumsbundna, alltså inte är lika flexibla, saker som också kan känslor av stress.
– Även på kontor med hälften kvinnor så jobbar män och kvinnor med delvis olika saker. Fler klassiskt administrativa serviceuppgifter ligger på kvinnor. Och när man pratar om gränslösa arbetet där man kan sitta var som helst och jobba, så gäller det inte om alla på kontoret, det finns alltid folk (ofta kvinnor) som exempelvis är där och öppnar eller alltid bemannar telefonen säger Annika Härenstam.
Och om vi på hemmaplan pratar om det oavlönade arbetet, som att plåstra om, diska, bädda och handla, något kvinnor tar en större del av – så bör vi på jobbet titta på det osynliga arbetet. För en effekt av de slimmade organisationerna är att medarbetare ska göra en massa saker som man inte tänker på eller värdesätter, de liksom bara ingår. Det kan vara att vattna blommor, tanka bilar, boka möten, sammanställa listor, fylla på papper i skrivaren, fixa krånglande datorer eller handla presenter till Amira som ska sluta. Det kan tyckas vara små saker, men dessa små saker har stor betydelse.
– Många medarbetare, men framförallt kvinnor, gör saker som inte är synliga och därmed inte värderas eller lönesätts, säger Annika Vänje, docent i förändringsledning och genus vid KTH.
Vi har också det sociala och emotionella arbetet, där fler kvinnor tar på sig rollen att se och måna om andra – och förväntas göra det.
– Annars uppfattas hon som otrevlig, medan en man som agerar på samma sätt ses som viktig – om vi generaliserar. Det är också vanligare att män ber sin chef prioritera när det adderas nya arbetsuppgifter, medan kvinnor får höra ”du är ju så bra på det här, du fixar det” och bär stressen inom sig, säger Annika Härenstam.
Varför lägger kvinnor inte bara av med det här, om det ökar stressen utan att ge kredd?
– Det är en av de vanligaste kommentarerna. Men om en kvinna bryter mönstret kan hon få betala ett högt pris genom att bli utfryst, ses som svikare eller jobbig, ”har du märkt vad sur hon är?”, säger Annika Vänje.
Ja, vi låtsas ofta som att det osynliga arbetet inte finns, men på något bakvänt sätt räknar vi ändå med att det ska fixas.
– Kvinnor smörjer maskineriet när de utför osynliga arbetsuppgifter, men det är inga kompetensbärande uppgifter, så kvinnor får jobba hårdare för att leva upp till normen på arbetsplatsen, vilket påverkar rekrytering, lönesättning , chans till avancemang och så vidare, säger Annika Vänje.
Så vad är tipset för att komma till rätta med det här?
– Att erkänna att de här uppgifterna finns, att det är ett jobb och att någon, ofta en kvinna, gör det gratis, säger Annika Vänje.
Hitta osynliga arbetsuppgifter, inte bara de som normalt brukar mätas och räknas – utan allt man lägger sin arbetstid på.
