Vad får en medarbetare att känna lust inför arbetsdagen – och vilken roll spelar chefen i det? I detta avsnitt av Jobblivet berättar ledaren Ann-Charlotte Baudin och Unionens ombudsman Dag Bremberg om hur motivation skapas i praktiken, och hur du som chef kan lägga grunden för arbetsglädje i vardagen.
Ann-Charlotte Baudin har lång erfarenhet av att leda team, just nu inom med fokus på turnaround. I podden berättar hon om något som många chefer känner igen: man vet teoretiskt vad motivation kräver, men i vardagen kommer kraven, tempot och förväntningarna emellan. Dag Bremberg fyller i: det är chefens ansvar att skapa förutsättningarna för att motivation ska uppstå.
Att få människor att se fram emot sin arbetsdag handlar om relationer. Inte om att vara kompis med alla – men om att vara äkta.
Ann-Charlotte beskriver hur hon själv som ung chef hade byggt upp en fasad – tills teamet gav henne omfattande feedback. ”Det gjorde ont, men det blev min vändpunkt”, berättar hon. Genom att lyssna utan försvar kunde hon börja leda med större närvaro och tydlighet.
Dag menar att chefer ofta underskattar värdet av att visa sig som människa. ”Tillit är grunden”, säger han. Brist på tillit påverkar både arbetsglädjen och förmågan att flagga när något skaver.
När en medarbetare tappat energi är det lätt att gå direkt till lösningar. Men Dag menar att nyckeln är att börja i rätt ände. Han använder en fråga som gång på gång visar sig vara avgörande:
”Vad skulle få dig att studsa till jobbet på måndag morgon?”
Den är enkel - men kraftfull. Den hjälper medarbetaren att formulera vad som verkligen är viktigt, bortom rutiner och to-do-listor. Frågan visar också att chefen är genuint intresserad av individens behov.
Dag menar att frågan kan göras ännu mer konkret genom att följa upp med ett gemensamt ansvarstagande: Vad kan jag som chef göra för att underlätta - och vad kan du själv göra? På så sätt flyttas samtalet från önskningar till det som faktiskt går att påverka i vardagen.
Ann-Charlotte betonar att motivation inte kommer av sig själv. Den behöver tydlighet och sammanhang. ”Det funkar inte med konferensfloskler”, säger hon. Syftet måste upprepas, kopplas till vardagen och kännas meningsfullt.
Många chefer tänker att syftesarbete är en stor process, men i praktiken handlar det om små, täta påminnelser: varför vi gör det vi gör, hur dagens arbete bidrar till helheten och vad det betyder för kunder, kollegor eller verksamheten i stort.
Lyssna på hela avsnittet för fler exempel på hur du som chef skapar arbetsglädje, fångar tidiga signaler och bygger en vardag där människor faktiskt ser fram emot att gå till jobbet.
Ställ frågan: ”Vad skulle få dig att studsa till jobbet?”
Var personlig, inte privat – visa äkthet.
Skapa tydliga ramar och följ regelbundet upp dem.
Förklara syftet ofta och konkret.
Var närvarande i vardagen, inte bara i utvecklingssamtal .
Ge feedback direkt, sakligt och omtänksamt.
Sänk tröskeln för att be om hjälp genom att själv vara öppen.
Skapa förutsättningar för utveckling och delaktighet.
Nästa artikel
Det tog många år för Shelley Grundén, 43 år i Stockholm, att ta tag i sin dröm om att bli socionom. Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka.
Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka
– Jag tänkte att jag ändå aldrig kommer att komma in. Just därför är jag så lycklig över att jag nu realiserar min livsdröm. Att jag inte blev fast i en bransch där jag inte längre utvecklades.
Shelley Grundén läser sedan ett och ett halvt år tillbaka socionomprogrammet på Södertörns högskola. Hon hade sökt in till utbildningen flera gånger tidigare, men aldrig lyckats få en plats, så hon fortsatte jobba inom handelsbranschen. Där fick Shelley tidigt in en fot. Det började med att hon gjorde praktik på Lindex när hon gick på gymnasiet. Hon fick därefter extrajobb, vilket ledde till en helgtjänst, som ledde till ett vikariat, vilket ledde till olika tjänster som ställföreträdande chef i olika butiker.
– Som ung, modeintresserad tjej var det roligt att jobba inom handeln, jag gillade kundkontakten, att träffa och hjälpa människor. Och kulturen på Lindex är sympatisk, många stannar i årtionden.
Hon studerade visserligen mellan varven. Hon hade en plan om att läsa enstaka kurser för att på de sättet komma bakvägen in i socionomyrket.
– Det går inte, men känslan av att jag ville göra något annat levde kvar.
Känslan minskade inte efter att hon fick barn.
– Det är konstigt, för trots att många kvinnor jobbar inom handeln är jobben inte anpassade för kvinnor med familj. Arbetstiderna skiftar, man stänger ofta butiken efter att förskolan stängt. Och om man vabbar, vilket många kvinnor inom låglöneyrken ofta gör, så skapar det en stress, för man vet vilken extra arbetsbörda det innebär för kollegorna.
Med åren började hon också känna av den kris handelsbranschen befinner sig i kris. Dels är det färre som besöker galleriorna, när fler handlar på nätet och har lärt sig jaga låga priser. Men det handlar också om höga hyror och energipriser, och den gröna omställning som måste till. Allt detta gör att handeln är en bransch i förändring.
– Vi blev färre personer på golvet, och även om kunden alltid var i fokus skulle vi också sälja på ett mer aktivt sätt. I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen, samtidigt om möjligheterna att ta sig vidare karriärmässigt minskade.
I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen
Ja, att hennes framtid inte var inom handeln blev allt tydligare, men exakt hur hon skulle ta sig därifrån var hon inte på det klara med. Det var när Shelley hösten 2018 blev utbränd i rollen som butikschef för en nyöppnad inredningsbutik, som hon tog tag i saken.
– I två års tid hade jag sprungit runt och släckt bränder. Utmattningen kostade rejält på kroppen, men jag är ändå tacksam för pausen den gav.
Shelley fick tid att tänka, analysera, och drömma kring sitt liv och sin framtid, och som många som hamnar i någon typ av kris sökte hon förändring. Även på arbetstid ville hon ägna sig åt något som hon känner har större mening än att sälja plagg och prylar. Hon ville hjälpa folk till positiv förändring.
– Att bli socionom kändes också som ett tryggt val, folk kommer tyvärr alltid att ha problem, dessutom såg jag möjligheten att komma upp i lön. Men jag hade ju sökt socionomutbildningen tidigare, och aldrig kommit in. Nu försökte jag även komma in på reell kompetens, men lyckades inte med det heller.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
– Hon var superärlig och sa att jag aldrig skulle komma in på det jag hade, att jag hade sämsta tänkbara utgångspunkt. Hon rekommenderade mig därför att läsa upp matten och skriva högskoleprovet. Jag hade låga förväntningar på mig själv, och tänkte att jag skulle få jättedåligt resultat, men fick precis det jag behövde för att komma in.
Det är ett stort steg att börja plugga som vuxen med småbarn, framförallt då Shelley inte har så mycket CSN kvar att ta ut och det är osäkert om hon kommer att få omställningsstudiestöd .
– Men min man säger att ”vi löser det.” Det är fantastiskt att ha den uppbackningen, säger hon och skrattar till:
– Å andra sidan tog jag hela föräldraledigheten, så jag känner att det är min tur nu.
Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
Hon strålar när hon berättar om allt hon lär sig om dagarna nu, men poängterar samtidigt att studera inte är någon dans på rosor. Vissa veckor är riktigt kämpiga. Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
– Dels kommer jag in med rejält med kunskap om livet, och dels har jag ett större lugn i att det ordnar sig än många av mina yngre studiekamrater. So what, om jag kör på en tenta, då lyckas jag väl nästa gång.
