När klubbens ordförande gick i pension fanns risken att allt skulle läggas ner. Men Ida Lindvall tänkte att ”Makten över vår arbetsmiljö får inte hamna någon annanstans.” Nu är hon ordförande med målet att göra OKQ8 till Norrbottens bästa arbetsplats.
Klubben hade i många år levt en sömnig tillvaro. Engagemanget var i princip noll. Nu, våren 2025, hade ordföranden gått i pension och frågan var om man skulle lägga ner klubben eller inte. Den hade ju i ärlighetens namn inte haft så stor betydelse.
Men frågan slängdes ändå ut på mötet: Ville någon ta över ordföranderollen?
Ida Lindvall, säljchef på OKQ8 i Kalix, satt där och tänkte ”Jag ska inte tacka ja. Jag ska inte tacka j…” Men plötsligt hörde hon sig själv säga ”Okej då.”
Hon skrattar när hon berättar om det i dag.
– Jag kände att vi inte kunde sumpa det här. Då förlorar vi vår möjlighet att påverka. Då kommer personer långt bortifrån, som inte vet hur vi har det, och förhandlar för oss. Vi outsourcar makten över vår egen arbetsmiljö.
Så blev Ida ordförande – utan att riktigt veta hur det gick till. När hon väl tackat ja gick det snabbt från principer till praktik. Hur driver man en klubb ? Hur håller man möten? Vilka möten ska man ha?
– Jag stod där med hundra frågor och väldigt få svar, säger hon.
Hon hade egentligen aldrig varit fackligt engagerad.
– Facket var för mig mest något man är med i. Inte något man gör något i.
Men någonstans inom henne fanns viljan, så hon började läsa på, ringa runt, fråga, testa.
– En av de första sakerna vi tog tag i var att våra chefer deltog i våra klubbmöten. Det blev ju lite knäppt, säger hon med ett leende.
Ida har plöjt information på unionen.se och går just nu den fackliga grundkursen.
– Men framför allt har jag fått god hjälp av Anders Rydehäll, ombudsman på regionkontoret i Norrbotten, och av den fackliga rådgivningen, säger hon.
Hon tänker efter och tillägger:
– Jag får alltid bra svar när jag hör av mig, men om Unionen på riktigt vill att fler klubbar ska leva vidare så tror jag det vore smart att ge mer uppbackning. Att man ringer upp oss ibland och frågar hur det går, om det finns något man kan hjälpa till med. Jag menar, vi har ju också våra vanliga jobb att sköta.
Företaget var dessutom positiva till klubbens nystart.
– De förstår att utan oss som jobbar är de inget, och att människor som trivs presterar bättre och stannar längre. Tillsammans har vi bestämt oss för att bli Norrbottens bästa arbetsgivare, säger Ida.
Ni krokar arm och samarbetar, vilket är bra. Men hur känns det då att ibland sätta sig i förhandling och vara varandras motparter?
– Jag är ganska orädd som person. Jag tycker inte det är farligt att tycka olika, då lär man sig ofta något nytt.
I dag har klubben 18 medlemmar, men man vill bli fler. Utmaningen? Avstånden.
– På andra ställen kanske man sitter på samma kontor och kan gå och fråga hur folk har det. Här sitter vi i allt från Kiruna till Piteå. Det kan vara nästan 40 mil mellan oss.
För att öka engagemanget tror Ida att man måste börja lösa frågor som faktiskt märks i vardagen.
– I vårt avtal har vi förhandlat bort övertidsersättningen och får istället fem extra semesterdagar. Men stationerna har så olika förutsättningar. Är du säljchef på en liten station förväntas du ofta hoppa in själv vid behov. I förkylningstider kan det bli många timmar. Var går gränsen för hur mycket övertid som egentligen ingår? Och borde inte en söndagstimme vara lite mer värd?
En annan viktig fråga är semestern.
– Gruvbolagen i Malmfälten suger upp mycket personal. Det gör det svårt för oss att hitta folk på sommaren. Och då undrar man ju: om jag har försökt allt men ändå inte lyckats hitta personal, har jag ändå rätt till min semester eller ska jag stå här själv?
Med hjälp av Unionen har klubben fått klarhet.
– Vi har rätt till semester, säger Ida.
När man hör Ida prata är det lätt att glömma att hon bara varit ordförande i några månader.
– Det roligaste med att engagera sig är att få göra sin röst hörd. Och att märka att arbetsgivaren faktiskt lyssnar. Ju fler vi är, och ju mer samlade vi är, desto större chans att få igenom bra saker, säger Ida.
1. Våga räcka upp handen. Även om du inte vet allt – eller ens något – så lär du dig. Det viktiga är att du bryr dig. Resten går att ta reda på.
2. Be om hjälp. Ring regionkontoret, mejla rådgivningen, fråga en annan klubb . Du behöver inte kunna allt själv.
3. Fira små segrar. Ett genomfört möte, en medlem som tackar för hjälpen, en fråga som kommer upp på agendan – det är så förändring börjar.
