Retorikern Maria Wolrath Söderberg tog Sverige med storm förra sommaren när hon i sitt sommarprat med sin krassa humor läxade upp oss för att vi inte agerar i linje med vår kunskap om klimatet. Här berättar hon om sin forskning - på våra ursäkter för att slippa ställa om.
Vi svenskar tror gärna att vi är bäst i klassen. Vi är visserligen duktiga på så kallad grön teknologi och har tidigare drivit en offensiv klimatpolitik internationellt. Men något vi är riktigt duktiga på är att hitta ursäkter för att slippa ställa om.
– Svenskar står för höga utsläpp av växthusgaser per capita, särskilt när man också räknar in de konsumtionsbaserade utsläpp som vår import av produkter från andra delar av världen orsakar.
Det säger Maria Wolrath Söderberg som är docent i retorik vid Södertörns universitet, och som har ägnat de senaste åren åt att studera svenskarnas inställningar till klimatfrågor, i samtal med Parisa Amiri, programledare för Unionen Spanar (se ovan).
– Dessutom flyger svenskar fem gånger så mycket som den genomsnittliga världsmedborgaren. Men det räknas inte in i vår så kallade "territoriella statistik".
– Väldigt många svenskar är engagerade, bekänner sig till en hållbar livsstil, vill leva klimatvänligt och understödjer en kraftfull klimatpolitik. Ändå är det så svårt att ställa om och minska sina egna utsläpp. Varför är det så svårt?
Det var den frågan hon och hennes kollega Nina Wormbs, professor på KTH, ville hitta svaret på, när de drog igång ett forskningsprojekt som nu också lett till boken ”Ursäkta mig! Argument som driver och bromsar klimatomställning” (Makadam förlag).
De båda forskarna ställde frågan till människor som de kunde anta faktiskt hade ett stort klimatengagemang, och undrade hur de motiverade för sig själva när de ändå, mot bättre vetande, agerade på sätt som bidrar till att driva på klimatförändringarna.
Hur svarade de?
– Det vanligaste är att man tänker sig att man har ett konto eller en budget. Om man då är duktig och cyklar till jobbet, äter vegetariskt på måndagar, sopsorterar och köper mycket på second hand, ”då kan man ta från det kontot och plocka ut en flygresa till Kanarieöarna”. Så tänker många.
- Och så räknar man fel. Ta till exempel sopsorteringen, den består av förpackningar. Men man räknar inte med innehållet som fanns i förpackningarna. Vad var det, hur producerades det, hur transporterades det?
– Ett annat vanligt svar var att man valde en lite mindre dålig produkt – för klimatets skull – och då blev det plus på kontot!?
Eh...nej.
En annan egenhet, som vi nog delar lite till mans, är tendensen att jämföra oss med andra, framför allt med de som är värre än oss. Det får oss att känna oss duktiga.
– De som orsakar jättestora utsläpp kan alltid jämföra sig med Elon Musk!
Eller med Kina, tillägger hon. Det visade sig nämligen också vara ganska vanligt att jämföra sina egna individuella utsläpp - med hela Kinas utsläpp!
– Då är det ju bättre att jämföra sig med EN kines, men det är det få som gör.
– Nu håller faktiskt kineserna på att komma ikapp oss, svenskar, vad gäller konsumtionsbaserade utsläpp, per person och år, men vi har också en enorm historisk utsläppsskuld att beta av, konstaterar hon.
Vissa menar att det inte ska ligga på individen att ställa om, att det är systemet som behöver ändras. Systemföreträdare lägger istället gärna ansvaret på individerna.
– Det är ett jätteproblem att vi tänker att det är en motsättning! Om individer skjuter ifrån sig ansvaret på politikerna och politikerna säger att de måste ta hänsyn till väljarna och företagen hänvisar till vad kunderna vill ha – då blir det ingen verkstad.
– I själva verket sker förändring i mellanrummet mellan individ och system, det är inte ett tomrum. När vi agerar, pratar med varandra, gemensamt tar tag i saker – då skapar vi jordmån för förändring.
Om alla människor på jorden skulle konsumera lika mycket som genomsnittssvensken skulle det behövas 4,2 jordklot av resurser. Nära tre fjärdedelar av svenskarna tillhör de tio procent av världens befolkning som har högst inkomst – och som orsakar störst utsläpp av växthusgaser.
– Har man hög inkomst är det stor risk att man också tillhör de som har högst utsläpp, för välstånd och utsläpp hänger ihop. Det är nästan svårt att ha mycket pengar utan att orsaka stora utsläpp.
Enligt en rapport från Oxfam, från i fjol, släppte de rikaste 1 procenten av svenskarna ut hisnande 42 ton per person i snitt, 2019, och de rikaste 10 procenten 15 ton per person och år. Som kontrast släppte den fattigaste halvan av Sveriges befolkning ut 4 ton per person 2019. (Oxfam). Ju mer resurser – desto större ansvar att agera klokt. Istället: ursäkterna.
Vi lurar oss själva, alltså, för att slippa ställa om på riktigt. Men om vi är överens om vad som behöver göras, hur ska vi ändå kunna komma dit?
– Om våra sätt att motivera våra utsläpp ifrågasätts, om en kollega vid fikabordet vågar säga: ”nej, så där kan du inte resonera” och de andra som sitter runt omkring ser bekymrade ut, då blir den ursäkten obrukbar även som en röst i det egna samvetet.
– När man står öga mot öga med sig själv och inte längre har någon ursäkt kvar att rädda sig med – då blir det jobbigt. I alla fall ett tag. Men det tycks också öka benägenheten att gå vidare till handling!
Det har länge funnits en bild av att man inte ska oroa människor med klimatförändringarnas konsekvenser, för att det skulle kunna leda till uppgivenhet. Det håller inte Maria Wolrath Söderberg med om.
– Nej, det är snarare vanmakt som gör människor passiva. Rädsla gör människor handlingskraftiga. Men det är viktigt att det finns ett socialt sammanhang och att man vet vad man kan göra.
Det är mycket lättare att ställa om när man hittat ett sammanhang där man kan prata om hur jobbigt det känns och kanske även dela sorgen i att ge upp vissa delar av den livsstil man haft, säger Maria Wolrath Söderberg.
– Det kan vara vid middagsbordet hemma, på jobbet, i fikarummet, i ett fackligt sammanhang, i en bokcirkel, på barnens förskola; man börjar prata annorlunda om klimatförändringarna och så skapas nya normer.
Maria Wolrath Söderberg menar att vi faktiskt har visat att vi kan ställa om. Under pandemin gjordes enormt stora livsstilsförändringar på kort tid – i Sverige dessutom utan tvång.
– Vi är inga jättebebisar som måste bli mutade med godis för att göra det som behövs, det vill säga, om vi bara fattar att det är kris, säger hon med eftertryck.
Här kan du lyssna på Maria Wolraths Söderbergs sommarprat i P1, från sommaren 2023.
Lyssna också på podden Klimatgap som Maria Wolrath Söderberg driver tillsammans med Isak Jarnehäll och Moa Svan.
