Det måste inte vara höjda röster, utan kan lika gärna vara undvikande blickar och tystnad som skapar den dåliga stämningen på kontoret. Och stämningar är smittsamma, men inte obotliga. Här är fem varningssignaler att se upp för, och tips på hur ni vänder trenden.
Det behöver inte smälla för att det ska skava. Ibland räcker det med ett ögonkast, en utebliven hälsning eller ett syrligt “okej.” Dålig stämning smittar, men den går också att vända. Första steget? Att se signalerna. Och att våga fråga sig själv: Är jag med och bidrar till det här?
Sarkasm, suckar, ögonrullningar eller syrliga kommentarer. Den passiv-aggressiva tonen är subtil men frätande. Den skapar osäkerhet och gör att människor börjar tolka i stället för att kommunicera öppet.
Tips: Träna på att ge rak men vänlig feedback. Hellre ett “Jag blev besviken när…” än en kommentar i förbifarten. Tydlighet är snällare än tyst kritik.
När chefer undviker att ta tag i konflikter eller är oklara med mål och ansvar uppstår lätt frustration. Medarbetare börjar spekulera och misstro varandra – en grogrund för osäkerhet och dålig stämning.
Tips: Be om tydlighet. Fråga efter förväntningar, ansvarsfördelning och nästa steg. Det tjänar hela teamet på.
När det viskas i korridorerna sprids inte bara rykten, utan också osäkerhet. Det skapas klickar och “vi och dem”-känslor som snabbt smittar av sig på hela arbetsplatsen.
Tips: Var den som bryter mönstret. Säg ifrån eller byt ämne när det snackas om kollegor som inte är närvarande. Det kräver mod, men skapar trygghet.
En person som alltid hittar problem men aldrig lösningar kan snabbt sänka energin i ett helt rum. Det är lätt att dras med i gnäll, men svårt att ta sig ur det.
Tips: Testa att ställa frågor som “Vad kan vi göra åt det?” eller “Finns det något positivt i det här?”, utan att förminska känslor. Små skiften i perspektiv gör stor skillnad.
Att hålla god min i stället för att lyfta problem leder sällan till långsiktigt lugn. I själva verket är det ofta just de olösta konflikterna som pyser ut i form av dålig stämning.
Tips: Se konflikter som något som kan leda till utveckling, inte som något farligt. En ärlig och respektfull dialog är ofta nyckeln till att släppa spänningar.
Dålig stämning är sällan en persons fel, men det krävs ofta bara en som börjar bryta mönstret. Genom att bli medveten om vilka beteenden som smittar negativt kan du också bli den som smittar med något bättre.
Nästa artikel
Du har säkert sett det: kollegan som beställer lunch, skriver protokoll, fixar tårta – och dessutom märker när någon verkar nere. Lyssnar i kafferummet och fångar upp konflikter innan chefen ens märkt att något är fel. Kollegan som håller ihop gruppen. Den som får det att kännas lite bättre. Den som så ofta är kvinna.
– Det handlar om att vi skolas in i detta från ung ålder. För det är ju inte bara på jobbet kvinnor är mer omhändertagande, utan även hemma – om jag får generalisera, säger Unionens förste vice ordförande Victoria Kirchhoff.
Det kallas ibland för osynligt arbete. Och det handlar inte bara om att rodda praktiska grejer, utan även om att ta ansvar för stämningen. Att se, känna av och justera. Men även om det känns självklart så kostar det energi.
– Problemet är att dessa insatser sällan lönar sig i form av högre lön, chefstitel eller snabbare kliv i karriären.
Osynligt arbete är allt det där som "bara sker". Att någon skriver ut papper, tar anteckningar, hälsar nya välkomna, rensar i konflikter och lyssnar när det känns tungt – det är relationsarbete. Känsloarbete. Och uppgifterna är inte jämnt fördelade. Enligt Make Equal lägger kvinnor i snitt 200 timmar per år på den här typen av jobb. Det motsvarar fem arbetsveckor, för något som alltså inte syns på lönespecen. Inte i målen. Och inte i befordringsprocessen.
Och nej, det här är inte bara ett personlighetsdrag, det är ett mönster. Kvinnor får oftare frågan om att ta ansvar för gruppens välmående. Och vi säger oftare ja. Inte för att vi är snällare, utan för att vi är socialt skolade att vara snälla. Att vara de som fångar upp, ställer upp och håller ihop. Men i längden är det inte hållbart. För medan män får fokusera på resultat, förväntas kvinnor skapa förutsättningar för andras resultat.
– Det är en sak att göra det för att man känner för att visa lite extra vänlighet, men det är en annan sak när andra förväntar sig det av dig, när det blir ett milt tvång, säger Victoria Kirchhoff.
Så hur gör du för att inte hamna i den här rollen, med risk för att bli stämningsutbränd? Vi ger dig tipsen.
Det handlar inte om att sluta bry sig, utan om att inte bära ansvaret för stämningen på kontoret. Här är sex strategier för att värna din energi och ditt fokus utan att för den skull bli "hon som inte vill fika längre.”
”Kan du prata med Lisa, hon verkar ledsen?” Nej, du behöver inte alltid vara den som löser upp knutarna. Säg nej utan att förklara dig. Andras mående är viktigt, men det är inte alltid ditt jobb att ta hand om det.
”Det här är något vi måste dela på.” Gör det till en fråga om rättvisa, inte om vilja. Då slipper du försvarsställning och lyfter diskussionen från individ till struktur.
Det du gör för stämningen är viktigt, så varför är det inte formellt erkänt? Prata med din chef: Vad förväntas av dig och varför? Att tydliggöra ditt faktiska jobb gör det lättare att säga nej till det du inte är anställd för.
Om du alltid fångar upp tystnaden, medlar mellan kollegor eller märker när någon behöver en kram, så kanske det är dags att... inte göra det. Låt det skava lite. Först då blir det tydligt att något (eller någon) saknas.
Inför rullande ansvar för praktiska saker och stämningsstärkande insatser. Välkomstkommitté? Fikaansvar? Varannan herrarnas gäller även här. Det må vara mindre viktigt än budgetarbetet, men ska ändå fördelas lika.
Om du alltid är den som ska "känna av", "ta snacket" eller ”lugna gruppen” och ingen annan någonsin lyfter det då är det inte bara en roll. Det är strukturellt. Och går det inte att förändra, så kan det vara dags att dra vidare. Du ska inte bränna ut dig på att vara mjukvaran i en hård arbetsmiljö.
Så nästa gång någon säger ”Du är så bra på det här”, fundera på om det faktiskt är en komplimang eller ett sätt att lasta över ansvaret för arbetsplatsens sociala välmående. Det är okej att bry sig. Men det är också okej att säga ”Inte idag.”
