Hemligheten bakom hållbar prestation: Drivs du av lust eller rädsla?
Du vill prestera, utvecklas och göra ett riktigt bra jobb, men utan att gå i stressfällan. Så vad skiljer den hållbara högpresteraren från den som kör slut på sig själv? Stressexperten Giorgio Grossi pekar på en viktig skillnad – om du drivs av lust eller rädsla.
Målet är inte att prestera mindre, utan att det inte ska krävas lika mycket energi.
Du har gjort en bra presentation. Chefen är nöjd, kollegorna ger beröm och själv borde du rimligen känna dig ganska belåten. Istället tänker du det där tillfället då du snubblade på orden. På frågan du borde haft ett vassare svar på. Och på nästa gång vill du överträffa dig själv.
Eller så ser din prestationsmotor helt annorlunda ut. Du kan bli så uppslukad av en arbetsuppgift att du helt glömmer tiden och efteråt känner dig trött, visst, men också upprymd och tillfredsställd.
I båda fallen kan resultatet bli detsamma. Din prestation är lysande, men hur du mår på vägen dit kan skilja sig rejält.
– Bakom prestation finns lust eller rädsla. Vi har alla båda sidor i oss, problemet uppstår när rädslan tar över och blir den starkaste drivkraften, säger psykoterapeuten Giorgio Grossi.
I över 25 år har han jobbat kliniskt med stressrelaterad ohälsa – och har nu gett ut boken ”Att prestera och må bra” som tipsar oss om hur man undviker att gå i stressfällan. Han säger att det luriga är att det inte syns inte utan på vad som driver oss. Och oavsett vad du drivs av kan du vara en uppskattad och framgångsrik kollega. Skillnaden märks snarare i vad prestationen kostar dig.
FOTO: EVA LINDBLAD
– Två personer kan prestera på samma nivå men till helt olika pris. Den ena kanske känner engagemang, mening och arbetsglädje, medan den andra går runt med en ständig anspänning och rädsla för att göra fel. Målet är inte nödvändigtvis att prestera mindre, utan att det inte ska krävas lika mycket energi.
Lust ger energi tillbaka
Att drivas av lust betyder inte att varje uppgift är vansinnigt rolig eller att du aldrig blir trött. Du kan jobba hårt och vara rejält mör efteråt – men ansträngningen gav också något tillbaka.
– Den hållbara prestationen växer ur engagemang, lärande och mening. Du kanske vill lära dig mer eller känner att det du gör är viktigt. Den typen av motivation ger energi och uthållighet, säger han och lägger till:
– Men glöm inte att du behöver återhämtning även när allt känns kul och meningsfullt.
Det kan vara glädjen i att ha lyckats lösa ett svårt problem, att bli bättre på sitt yrke eller att bidra med något man tycker är viktigt.
– Ansträngningen finns fortfarande där, men den bärs av mening snarare än rädsla för att misslyckas.
När duktigheten börjar kosta
Drivs du däremot av rädsla så låter den inre monologen annorlunda. Då är du orolig för att göra fel, vill inte göra folk besvikna, och känner ”Vad ska chefen tänka?” Perfektionism är ett vanligt uttryck för den sortens drivkraft. Den behöver inte innebära att du sitter och petar med typsnittet i prestationen till midnatt, men du kanske alltid vill vara påläst, hjälpsam och tillgänglig – eller tänker att du borde ha gjort bättre ifrån dig även när du gjort ditt yttersta.
– Om prestationen blir ett sätt att bli omtyckt och bevisa att du duger blir varje misslyckande mer laddat. Då handlar det inte längre bara om att prestationen blev mindre bra, utan det känns som att du inte är tillräckligt bra.
Giorgio Grossi kallar de mest slitsamma varianterna för självförbrännande prestationsmönster.
– Du kan få både beröm och resultat, men samtidigt förbruka dig själv på vägen, varnar han.
När rädslan sitter i väggarna
Men drivkraften sitter inte bara i individen, en arbetsplats kan också göda den ena eller andra varianten. Finns det utrymme att säga ”jag behöver hjälp”, testa något nytt och ibland göra fel hos er? Eller gäller det att alltid leverera, vara tillgänglig och helst inte visa svaghet?
– Vi påverkas av kulturen vi befinner oss i. Om människor är rädda för att göra fel blir det svårare att prestera hållbart.
Det betyder inte att du är maktlös. Fundera över vad du tycker är viktigt och vad som är en rimlig prestation. Men lyft också frågan med din chef: Hur ser kraven ut? Vad ska prioriteras när tiden inte räcker till? Vilket handlingsutrymme har du? Om problemet består, kan du ta hjälp av din fackliga representant.
– Höga krav behöver inte vara ett problem i sig. Om du samtidigt har kontroll, alltså möjlighet att påverka, prioritera och få stöd, kan höga krav till och med vara stimulerande. Det är när kraven är höga och handlingsutrymmet litet som belastningen snabbt ökar.
För allt går inte att lösa genom att själv bli bättre på att hantera situationen.
– Ibland måste man konstatera att det här är en kultur jag inte mår bra av och inte kan förändra. Då kan det vara dags att fundera på om du bör söka dig vidare.
Testa dig: Vilken motor går du på?
Lust-motorn låter ungefär så här:
Det här är kul!
Jag vill bli bättre på det här.
Jag är nyfiken på om jag kan lösa detta.
Det blev inte perfekt, men jag lärde mig något.
Jag vill göra ett bra jobb.
Rädsla-motorn låter snarare så här:
Jag får inte göra fel!
Vad ska de andra tänka?
Jag borde kunna det här.
Jag kan inte göra chefen/kollegan besviken.
Det duger nog inte än, jag kör ett varv till.
Byt motor: 5 sätt att prestera med mindre stress
Fråga varför du gasar
När du märker att du lägger in en extra växel, stanna upp och fråga dig: Vad driver mig nu? Vill jag göra det här bara för att det känns viktigt, intressant eller utvecklande? Eller är jag framförallt rädd för att göra fel eller göra någon besviken? Vi alla drivs av både lust och rädsla. Poängen är att få syn på vilken som styr dig oftast.
Byt perfekt mot ett tydligt mål
Jag ska göra en perfekt rapport är både luddigt och omöjligt att bocka av. Bestäm istället vad du konkret ska göra, när och hur mycket. Exempelvis: Idag ska jag skriva fem sidor på rapporten. Tydliga och realistiska mål minskar både stress och risken att du överarbetar uppgiften.
Våga göra någon lite besviken
Du måste inte alltid vara den som ställer upp, svarar snabbast eller tar den extra uppgiften. Ett nej kan skava i stunden, men ett ständigt ja kostar tid och energi och kan i längden göra att du presterar sämre.
Skilj på ”det gick dåligt” och ”jag är dålig”
Kritik, misstag och misslyckanden hör till arbetslivet. Försök se dem som information om det du gjorde, inte som ett betyg på vem du är. Då blir det lättare att lära, justera och gå vidare.
Leta efter det som lockar, inte bara det som pressar
Lust betyder inte att varje arbetsuppgift ska vara jättekul. Men vad i ditt jobb känns viktigt för dig? Vad gör dig nyfiken? Vad kan du lära dig eller bidra med? Kolla på svaren och försök låta dessa saker ta större plats. ”Hållbar prestation kräver fortfarande ansträngning, men den bärs av mening istället för rädsla och ger därmed också energi”, säger Giorgio Grossi.
Att vara chefen som alltid ställer upp kan låta fint, men när du ständigt täcker upp för andra och löser problem som egentligen inte är dina riskerar du att bli organisationens stötdämpare. Psykoterapeuten Giorgio Grossi förklarar varför det är en stressfälla, och tipsar om hur du tar dig ur den.
Du har en medarbetare som går på knäna, en ledning som vill se bättre resultat och en egen att göra-lista som aldrig tycks ta slut. Så vad gör du? Jo, du försöker få allt att gå ihop, ofta genom att själv jobba lite mer. Men är det verkligen lösningen? – Om tio arbetsuppgifter ska utföras och det realistiskt finns tid för sju så går problemet inte att lösa genom bättre stresshantering, säger Giorgio Grossi, psykoterapeut och aktuell med boken ”Att prestera och må bra.” Han har jobbat med stressrelaterad ohälsa i över 25 år och menar att vi behöver bli bättre på att skilja mellan sådant vi själva kan påverka och problem som faktiskt ligger i organisationen. – Man inte återhämta sig ur ett organisatoriskt problem.
När chefen blir stötdämpare
Fast det är förstås inte alltid så lätt att vara den som sätter gränserna. Som chef kan du själv sitta rejält i kläm. Ledningen vill växla upp för att öka vinsten, samtidigt som medarbetarna säger att de redan har fullt upp. – Chefen hamnar lätt i en psykologisk dragkamp. Det kan skapa en känsla av att hur du än gör blir någon besviken. Och vad gör då den plikttrogna chefen? Jo, försöker få ekvationen att gå ihop genom att jobba ännu mer. Tar över uppgifter från medarbetare, hoppar över lunchen, svarar på mejl på kvällarna och försöker finnas där för allt och alla. – Du blir organisationens stötdämpare. Istället för att konflikten mellan krav och resurs blir synlig absorberar du en del av den själv. Och visst kan det fungera, ett tag. Jobbet blir gjort, medarbetarna får hjälp och ledningen är nöjd, men du betalar priset. Dessutom finns en annan risk, för när du hela tiden täcker upp för det som inte fungerar blir problemen mindre synliga för dem som faktiskt kan göra något åt dem.
Stort ansvar, men hur stort mandat
Giorgio säger att särskilt stressande är kombinationen höga krav och liten möjlighet att påverka arbetssituationen. – Det är lätt att tänka att en chef automatiskt har stor kontroll. Men många har stort ansvar för sin del av verksamheten, resultatet och medarbetarna samtidigt som de bara delvis kan påverka förutsättningarna. Du kanske ska minska sjukfrånvaron men får inte anställa fler. Nå bättre resultat, utan att kunna påverka budgeten. Eller genomföra en omorganisation som du själv ställer dig delvis frågande till, och får sedan hantera medarbetarnas missnöje. – Frågan är alltså inte bara vad som förväntas av dig, utan också vilka möjligheter du faktiskt har att lyckas.
Vem tar hand om chefen?
Att jobbet breder ut sig över kvällar och helger, pauserna försvinner och sömnen försämras är varningssignaler. Men Giorgio tycker också att du ska hålla koll på andra förändringar i ditt beteende. – Börjar du undvika svåra samtal för att du inte orkar ta dem? Blir du kortare i tonen? Har du svårare att fatta beslut? Börjar du detaljstyra sådant som du tidigare kunde delegera? Allt det kan vara tecken på att du har för mycket på ditt bord. Så vad ska du göra när du inser att ekvationen inte går ihop. Giorgio säger att visst kan du rensa kalendern på onödiga möten, delegera mer och blocka tid för koncentrerat arbete. Men om uppdraget är omöjligt i relation till resurser så räcker inte det. Då behöver du ta diskussionen med din egen chef, och gärna vara konkret. – Säg exempelvis ”Jag kan prioritera A och B den här månade. Om även C ska genomföras behöver vi antingen skjuta på något annat eller tillföra resurser. Vad vill du att jag prioriterar? För visst är det fint att vara en chef som ställer upp för de sina, men det är skillnad på att stötta sina medarbetare och själv bli lösningen på allt som inte fungerar. – Ibland är det inte chefen som behöver bli bättre på att hantera stress, det kan vara organisationen som behöver sluta skapa den.
Sluta vara organisationens stötdämpare – 3 tips
Jämför krav och mandat Vad förväntas du leverera? Vad kan du faktiskt påverka? Vad behöver du hjälp med att klara? Lyft sådant som inte går ihop sig med din egen chef istället för att kompensera genom att jobba mer.
Ny uppgift? Fråga vad som ska bort Nya uppdrag läggs gärna ovanpå de gamla. Men ta för vana att fråga ”Om det här ska vara klart på fredag, vad kan vi då skjuta på?” Ställ samma fråga när du fördelar uppgifter i teamet .
Sluta täcka upp Jobbar du över för att ni är underbemannade? Tar du över uppgifter för att medarbetarna redan har för mycket? Fråga dig ”Löser jag problemet, eller gör jag det bara mindre synligt?” Att lyfta brister i resurser och förutsättningar är också ett chefsansvar.