Svenska forskare försöker just nu ta reda på vad som är en bra arbetsmiljö för våra hjärnor. Än har man inte hittat det höj- och sänkbara skrivbordet för hjärnan, men: ”Rörelse ger prestationsförbättringar”, säger Peter Thorvald, professor vid Högskolan i Skövde.
Publicerad 05 mars 2024
Vi vet att det är bra med höj- och sänkbara bord och stolar, att inte sitta för nära bildskärmen och ha plats för benen, för att slippa musarm, tennisarmbåge och värk i axlar och nacke. Men även människors hjärnor kan bli trötta/belastade. Fast vad som är god ergonomi för hjärnan är lite svårare att bedöma.
– När jag säger att jag jobbar med ergonomi, tänker folk att jag mäter vinklar och påverkan på muskler och leder och sådant, men jag gör det för hjärnan. Vad är tunga lyft för hjärnan? Och hur kan vi få hjärnan att fungera optimalt, säger Peter Thorvald, biträdande professor i integrerad produktutveckling vid Högskolan i Skövde.
Forskarna försöker hitta vad som är 'tunga lyft' för hjärnan.
Det här kallas kognitiv ergonomi, och handlar om att gör arbetsplatser och uppgifter anpassade efter hur våra hjärnor fungerar. Att skapa förhållanden där vi lättare kan tänka, koncentrera och lära oss, och fatta beslut.
– Det handlar om att minska risken för onödig belastning samtidigt som man till exempel ökar trivsel och känslan av tillfredsställelse, säger Peter Thorvald.
– Det är lite samma sak som med fysisk ergonomi. Det är nyttigt för musklerna att göra några tunga lyft per dag, problemet är när vi upprepar lyften för många gånger. Det är då de sliter.
Just nu har han och tre andra forskare från Chalmers, Försvarshögskolan och KTH fått i uppdrag av Myndigheten för arbetsmiljökunskap att sammanfatta forskningsläget för detta. De håller som bäst på och vaskar fram de mest relevanta resultaten ur nästan 8000 forskningsstudier.
– Vi har ganska god koll på vad som belastar våra hjärnor. Att ha samtidig tillgång till allt för mycket information kan ge en påfrestning på korttidsminnet, och gör att kvaliteten på arbetet försämras och man blir mer sårbar för stress. Men vad ska man göra för att det ska fungera bättre?
När vi hörs pågår det här arbetet som bäst, och det ska vara klart i slutet av 2024.
Vad har ni hittat som man bör undvika, för en hållbar hjärna?
– Än så länge har vi inte hunnit in på några detaljer men vissa väldigt tydliga områden handlar om sådant som vilket ljus och vilken temperatur man har i lokalen och hur det påverkar prestationen. Buller och annat oljud påverkar också, som i öppna kontorslandskap, liksom ett informationsöverflöd.
Men det kan också handla om andra saker som hur arbetsstationer är uppbyggda, hur informations- och kommunikationssystem ser ut, hur man jobbar med teknologiska hjälpmedel osv.
Så vad är det höj- och sänkbara skrivbordet för hjärnan?
– Svårt att vara på. Fråga gärna igen i december. Men ett tips som vi kan ge redan nu är rörelse. Forskning visar jättetydligt att regelbundet pauser från datorn ger en kortsiktig prestationsförbättring, säger Peter Thorvald.
Nästa artikel
Häromdagen när Tove satt i en lastbil som skulle testköras, kom det fram en kollega som hon tidigare jobbat mycket med. Ja, han tog en extrasväng bara för att säga hej och snacka med henne i några minuter.
– Det gjorde mig så varm i hjärtat. Precis som när tidigare kollegor vinkar till mig i matsalen för att jag ska komma och sitta med dem. Känslan av att inte bara vara accepterad, utan inkluderad är fantastisk. Att man inte pratar med mig för att man måste, utan för att man vill, för att vi trivs i varandras sällskap, säger hon.
Tove Öhman möter oss med ett stort leende ute på parkeringen på Traton/Scania, där hon jobbar som IT-konsult. Hon har arbetat här länge och verkar vara tjena tjena med många i byggnaden.
– Nja, bara i Södertälje är vi 20 000 som jobbar här, så det vore att drar det långt att säga att jag känner de flesta, men jag sticker säkert ut.
När hon först anställdes av företaget var det i en helt annan skepnad. Då levde hon som man. Liksom många transpersoner vill hon inte berätta sitt tidigare namn, det kallas ofta död-namn eftersom det tillhör ett tidigare liv.
För knappt fem år sedan Tove ut som kvinna. Då var hon 44 år. Att det tog så lång tid att bli sitt verkliga jag handlade om rädsla och förnekelse.
– Den första jag behövde komma ut för var mig själv, och det tog tid. Det inre motståndet var starkt, baserat på allt jag hört och sett under min uppväxt.
Hennes första minne är hur hon en gång som liten såg en gul klänning i ett skyltfönster, den vackraste hon sett. Hon bönade och bad, skrek och betedde sig för att få prova dem, men fick kalla handen.
– Det blev sedan en historia som ofta återberättades, och som folk skrattade gott åt. Där såddes fröet till att det här av någon anledning skulle vara fel.
Hon understryker att hon innerst inne alltid har varit tjej, aldrig pojke, hon har bara sett ut som en sådan.
– Men jag lärde mig tidigt att det jag ser i spegeln är facit, det känslorna säger mig är fel.
Det fanns heller inga förebilder att spegla sig i, inte ens någon som levde som öppet gay på orten där hon växte upp.
– Såg man en transperson var det exempelvis som i filmen Crocodile Dundee, där huvudpersonen begår ett övergrepp på en transkvinna - en scen alla skrattade åt. Ja, transpersoner var några man hånade eller garvade åt, verkligen inget man ville vara.
Utåt sett fungerade Tove bra, hon utbildade sig till civilingenjör men har även jobbat som operasångare. Hon träffade sin fru och fick barn, och under småbarnsåren fanns det inte riktigt tid att fundera på sig själv. Det var blöjbyten, varvat med nattningar och kvartssamtal. Men ju längre tiden gick, desto mer började hon känna sig som ett tomt skal.
– Samtidigt visste jag att den dag jag ens gläntande på locket till mina känslor så skulle det flyga iväg, så jag drog mig för att göra det.
Under pandemin började hon ändå ha lite mascara och målade naglarna ibland. Ja, hon testade sig fram, och hittade saker i sig själv som hon tyckte om.
– Till slut landade jag i känslan: Ska jag gå genom hela livet utan att vara mig själv? Vad är då meningen med livet? Och tänk om jag dör innan mina nära får veta vem jag egentligen är?, säger hon och lägger till:
– Men visst var det skrämmande, i många länder finns det fortfarande dödsstraff för sådana som mig, även i Sverige finns det många fördomar kvar. Och jag visste inte hur min familj skulle reagera. Tänk om de skulle ta avstånd?
Att berätta för frun och barnen var jobbigt, men gick bra.
– Det briserade en bomb i familjen, en regnbågsbomb. Det var förstås mycket tårar och oro, men det jag sa togs emot på ett respektfullt sätt. Det är fint att se hur våra barn är av en annan mer öppensinnad generation. Även min fru har varit ett fantastiskt stöd. Vi har fått en djupare kontakt som familj nu. Jag är lyckligt lottad.
Och när hon väl kommit ut på hemmaplan fick hon bråttom. Herregud, halva livet hade ju redan gått! Så Tove bestämde sig för att berätta även på jobbet.
– Min chef blev förvånad och lite röd om kinderna, men att jag vågade berätta säger mycket om henne som chef. Hade hon varit en sådan som dragit olämpliga skämt hade hon inte fått mitt förtroende.
Däremot stod chefen lite handfallen. Okej, vad gör vi nu? Men ibland är gott ledarskap att inse när man behöver be om hjälp.
– Man skulle kunna tro att det i en så stor koncern som Scania skulle finnas en guide redo för chefer om hur man gör när en medarbetare byter kön. Men det fanns inte, så hon bad mig projektleda detta och säga hur jag vill ha det.
Det var mycket som behövde göras. Systemen behövde uppdateras och Tove fick en ny passerbricka med sitt nya namn. De besluta också att så snart som möjligt skicka ut ett nyhetsbrev till hela sektionen, där man berättade att Tove kommit ut som kvinna.
– Att komma ut tar på krafterna, så jag orkade inte göra det om och om igen. Tänk dig själv att komma till ett möte och behöva berätta din livshistoria, fast att mötet egentligen ska handla om hur vi utvecklar nästa generations batteridrivna lastbilar.
Tove tog också initiativ till att skapa en steg för steg-guide för hur man skapar en trygg och bra arbetsplats för transpersoner och icke-binära. Hon visar oss broschyren och säger att den nu finns i alla entréer.
– Jag tror vi är första stora koncernen som har en så här matnyttig guide. Det gör mig stolt att jobba på Scania.
Visst var hon på förhand rädd för många saker, med tanke på hur utsatta transpersoner är i samhället. Exempelvis var hon inställd på att hennes bil kunde bli vandaliserad på parkeringen.
– Jag försökte förbereda mig mentalt på saker som skulle göra mig ledsen, vad jag då skulle göra, som att polisanmäla, och vad jag behövde få stöd och hjälp med.
Men bilen är oskadd och Tove konstaterar att hon har varit relativt förskonad från hot och hat, även om hon fått en del förminskande kommentarer (och tyvärr är det ju de negativa kommentarerna man minns).
– Vissa personer kommer alltid ha svårt för mig, men jag kan inte förminska mig för dem. Vad är livet då till för? Jag brukar påminna mig själv om att de allra flesta har mött mig med vänlighet och nyfikenhet.
Hon njuter av att äntligen leva som kvinna, även om en av de saker som förvånat henne på arbetsplatsen är skillnaden på hur man bemöts som man respektive kvinna.
– När jag hade mörk röst och såg ut som en man kunde jag vara osäker på en sak, men ändå få igenom mina idéer. Som kvinna behöver jag jobba mycket hårdare och ha vassare argument för att bli lyssnad på. Och det trots att jag är mer kompetent nu än för några år sedan, säger Tove och lägger sedan till att:
– Livet upphör aldrig att förvåna Det finns alltid nya saker man ska lära sig. Eller hur?
