En chef behöver inte ha alla svar. När Tove Öhman kom ut som trans på jobbet saknades det både rutiner och erfarenhet. Men genom att lyssna, visa respekt och ta hjälp skapades en arbetsplats där Tove inte bara blev accepterad utan inkluderad.
Häromdagen när Tove satt i en lastbil som skulle testköras, kom det fram en kollega som hon tidigare jobbat mycket med. Ja, han tog en extrasväng bara för att säga hej och snacka med henne i några minuter.
– Det gjorde mig så varm i hjärtat. Precis som när tidigare kollegor vinkar till mig i matsalen för att jag ska komma och sitta med dem. Känslan av att inte bara vara accepterad, utan inkluderad är fantastisk. Att man inte pratar med mig för att man måste, utan för att man vill, för att vi trivs i varandras sällskap, säger hon.
Tove Öhman möter oss med ett stort leende ute på parkeringen på Traton/Scania, där hon jobbar som IT-konsult. Hon har arbetat här länge och verkar vara tjena tjena med många i byggnaden.
– Nja, bara i Södertälje är vi 20 000 som jobbar här, så det vore att drar det långt att säga att jag känner de flesta, men jag sticker säkert ut.
När hon först anställdes av företaget var det i en helt annan skepnad. Då levde hon som man. Liksom många transpersoner vill hon inte berätta sitt tidigare namn, det kallas ofta död-namn eftersom det tillhör ett tidigare liv.
För knappt fem år sedan kom Tove ut som kvinna. Då var hon 44 år. Att det tog så lång tid att bli sitt verkliga jag handlade om rädsla och förnekelse.
– Den första jag behövde komma ut för var mig själv, och det tog tid. Det inre motståndet var starkt, baserat på allt jag hört och sett under min uppväxt.
Hennes första minne är hur hon en gång som liten såg en gul klänning i ett skyltfönster, den vackraste hon sett. Hon bönade och bad, skrek och betedde sig för att få prova dem, men fick kalla handen.
– Det blev sedan en historia som ofta återberättades, och som folk skrattade gott åt. Där såddes fröet till att det här av någon anledning skulle vara fel.
Hon understryker att hon innerst inne alltid har varit tjej, aldrig pojke, hon har bara sett ut som en sådan.
– Men jag lärde mig tidigt att det jag ser i spegeln är facit, det känslorna säger mig är fel.
Det fanns heller inga förebilder att spegla sig i, inte ens någon som levde som öppet gay på orten där hon växte upp.
– Såg man en transperson var det exempelvis som i filmen Crocodile Dundee, där huvudpersonen begår ett övergrepp på en transkvinna - en scen alla skrattade åt. Ja, transpersoner var några man hånade eller garvade åt, verkligen inget man ville vara.
Utåt sett fungerade Tove bra, hon utbildade sig till civilingenjör men har även jobbat som operasångare. Hon träffade sin fru och fick barn, och under småbarnsåren fanns det inte riktigt tid att fundera på sig själv. Det var blöjbyten, varvat med nattningar och kvartssamtal. Men ju längre tiden gick, desto mer började hon känna sig som ett tomt skal.
– Samtidigt visste jag att den dag jag ens gläntande på locket till mina känslor så skulle det flyga iväg, så jag drog mig för att göra det.
Under pandemin började hon ändå ha lite mascara och målade naglarna ibland. Ja, hon testade sig fram, och hittade saker i sig själv som hon tyckte om.
– Till slut landade jag i känslan: Ska jag gå genom hela livet utan att vara mig själv? Vad är då meningen med livet? Och tänk om jag dör innan mina nära får veta vem jag egentligen är?, säger hon och lägger till:
– Men visst var det skrämmande, i många länder finns det fortfarande dödsstraff för sådana som mig, även i Sverige finns det många fördomar kvar. Och jag visste inte hur min familj skulle reagera. Tänk om de skulle ta avstånd?
Att berätta för frun och barnen var jobbigt, men gick bra.
– Det briserade en bomb i familjen, en regnbågsbomb. Det var förstås mycket tårar och oro, men det jag sa togs emot på ett respektfullt sätt. Det är fint att se hur våra barn är av en annan mer öppensinnad generation. Även min fru har varit ett fantastiskt stöd. Vi har fått en djupare kontakt som familj nu. Jag är lyckligt lottad.
Och när hon väl kommit ut på hemmaplan fick hon bråttom. Herregud, halva livet hade ju redan gått! Så Tove bestämde sig för att berätta även på jobbet.
– Min chef blev förvånad och lite röd om kinderna, men att jag vågade berätta säger mycket om henne som chef. Hade hon varit en sådan som dragit olämpliga skämt hade hon inte fått mitt förtroende.
Däremot stod chefen lite handfallen. Okej, vad gör vi nu? Men ibland är gott ledarskap att inse när man behöver be om hjälp.
– Man skulle kunna tro att det i en så stor koncern som Scania skulle finnas en guide redo för chefer om hur man gör när en medarbetare byter kön. Men det fanns inte, så hon bad mig projektleda detta och säga hur jag vill ha det.
Det var mycket som behövde göras. Systemen behövde uppdateras och Tove fick en ny passerbricka med sitt nya namn. De beslutade också att så snart som möjligt skicka ut ett nyhetsbrev till hela sektionen, där man berättade att Tove kommit ut som kvinna.
– Att komma ut tar på krafterna, så jag orkade inte göra det om och om igen. Tänk dig själv att komma till ett möte och behöva berätta din livshistoria, fast att mötet egentligen ska handla om hur vi utvecklar nästa generations batteridrivna lastbilar.
Tove tog också initiativ till att skapa en steg för steg-guide för hur man skapar en trygg och bra arbetsplats för transpersoner och icke-binära. Hon visar oss broschyren och säger att den nu finns i alla entréer.
– Jag tror vi är första stora koncernen som har en så här matnyttig guide. Det gör mig stolt att jobba på Scania.
Visst var hon på förhand rädd för många saker, med tanke på hur utsatta transpersoner är i samhället. Exempelvis var hon inställd på att hennes bil kunde bli vandaliserad på parkeringen.
– Jag försökte förbereda mig mentalt på saker som skulle göra mig ledsen, vad jag då skulle göra, som att polisanmäla, och vad jag behövde få stöd och hjälp med.
Men bilen är oskadd och Tove konstaterar att hon har varit relativt förskonad från hot och hat, även om hon fått en del förminskande kommentarer (och tyvärr är det ju de negativa kommentarerna man minns).
– Vissa personer kommer alltid ha svårt för mig, men jag kan inte förminska mig för dem. Vad är livet då till för? Jag brukar påminna mig själv om att de allra flesta har mött mig med vänlighet och nyfikenhet.
Hon njuter av att äntligen leva som kvinna, även om en av de saker som förvånat henne på arbetsplatsen är skillnaden på hur man bemöts som man respektive kvinna.
– När jag hade mörk röst och såg ut som en man kunde jag vara osäker på en sak, men ändå få igenom mina idéer. Som kvinna behöver jag jobba mycket hårdare och ha vassare argument för att bli lyssnad på. Och det trots att jag är mer kompetent nu än för några år sedan, säger Tove och lägger sedan till att:
– Livet upphör aldrig att förvåna Det finns alltid nya saker man ska lära sig. Eller hur?
Nästa artikel
Målet är inte att prestera mindre, utan att det inte ska krävas lika mycket energi.
Du har gjort en bra presentation. Chefen är nöjd, kollegorna ger beröm och själv borde du rimligen känna dig ganska belåten. Istället tänker du det där tillfället då du snubblade på orden. På frågan du borde haft ett vassare svar på. Och på nästa gång vill du överträffa dig själv.
Eller så ser din prestationsmotor helt annorlunda ut. Du kan bli så uppslukad av en arbetsuppgift att du helt glömmer tiden och efteråt känner dig trött, visst, men också upprymd och tillfredsställd.
I båda fallen kan resultatet bli detsamma. Din prestation är lysande, men hur du mår på vägen dit kan skilja sig rejält.
– Bakom prestation finns lust eller rädsla. Vi ha alla båda sidor i oss, problemet uppstår när rädslan tar över och blir den starkaste drivkraften, säger psykoterapeuten Giorgio Grossi.
I över 25 år har han jobbat kliniskt med stressrelaterad ohälsa – och har nu gett ut boken ”Att prestera och må bra” som tipsar oss om hur man undviker att gå i stressfällan. Han säger att det luriga är att det inte syns inte utan på vad som driver oss. Och oavsett vad du drivs av kan du vara en uppskattad och framgångsrik kollega. Skillnaden märks snarare i vad prestationen kostar dig.
– Två personer kan prestera på samma nivå men till helt olika pris. Den ena kanske känner engagemang, mening och arbetsglädje, medan den andra går runt med en ständig anspänning och rädsla för att göra fel. Målet är inte nödvändigtvis att prestera mindre, utan att det inte ska krävas lika mycket energi.
Att drivas av lust betyder inte att varje uppgift är vansinnigt rolig eller att du aldrig blir trött. Du kan jobba hårt och vara rejält mör efteråt – men ansträngningen gav också något tillbaka.
– Den hållbara prestationen växer ur engagemang, lärande och mening. Du kanske vill lära dig mer eller känner att det du gör är viktigt. Den typen av motivation ger energi och uthållighet, säger han och lägger till:
– Men glöm inte att du behöver återhämtning även när allt känns kul och meningsfullt.
Det kan vara glädjen i att ha lyckats lösa ett svårt problem, att bli bättre på sitt yrke eller att bidra med något man tycker är viktigt.
– Ansträngningen finns fortfarande där, men den bärs av mening snarare än rädsla för att misslyckas.
Drivs du däremot av rädsla så låter den inre monologen annorlunda. Då är du orolig för att göra fel, vill inte göra folk besvikna, och känner ”Vad ska chefen tänka?” Perfektionism är ett vanligt uttryck för den sortens drivkraft. Den behöver inte innebära att du sitter och petar med typsnittet i prestationen till midnatt, men du kanske alltid vill vara påläst, hjälpsam och tillgänglig – eller tänker att du borde ha gjort bättre ifrån dig även när du gjort ditt yttersta.
– Om prestationen blir ett sätt att bli omtyckt och bevisa att du duger blir varje misslyckande mer laddat. Då handlar det inte längre bara om att prestationen blev mindre bra, utan det känns som att du inte är tillräckligt bra.
Giorgio Grossi kallar de mest slitsamma varianterna för självförbrännande prestationsmönster.
– Du kan få både beröm och resultat, men samtidigt förbruka dig själv på vägen, varnar han.
Men drivkraften sitter inte bara i individen, en arbetsplats kan också göda den ena eller andra varianten. Finns det utrymme att säga ”jag behöver hjälp”, testa något nytt och ibland göra fel hos er? Eller gäller det att alltid leverera, vara tillgänglig och helst inte visa svaghet?
– Vi påverkas av kulturen vi befinner oss i. Om människor är rädda för att göra fel blir det svårare att prestera hållbart.
Det betyder inte att du är maktlös. Fundera över vad du tycker är viktigt och vad som är en rimlig prestation. Men lyft också frågan med din chef: Hur ser kraven ut? Vad ska prioriteras när tiden inte räcker till? Vilket handlingsutrymme har du? Om problemet består, kan du ta hjälp av din fackliga representant.
– Höga krav behöver inte vara ett problem i sig. Om du samtidigt har kontroll, alltså möjlighet att påverka, prioritera och få stöd, kan höga krav till och med vara stimulerande. Det är när kraven är höga och handlingsutrymmet litet som belastningen snabbt ökar.
För allt går inte att lösa genom att själv bli bättre på att hantera situationen.
– Ibland måste man konstatera att det här är en kultur jag inte mår bra av och inte kan förändra. Då kan det vara dags att fundera på om du bör söka dig vidare.
Det här är kul!
Jag vill bli bättre på det här.
Jag är nyfiken på om jag kan lösa detta.
Det blev inte perfekt, men jag lärde mig något.
Jag vill göra ett bra jobb.
Jag får inte göra fel!
Vad ska de andra tänka?
Jag borde kunna det här.
Jag kan inte göra chefen/kollegan besviken.
Det duger nog inte än, jag kör ett varv till.
Fråga varför du gasar
När du märker att du lägger in en extra växel, stanna upp och fråga dig: Vad driver mig nu? Vill jag göra det här bara för att det känns viktigt, intressant eller utvecklande? Eller är jag framförallt rädd för att göra fel eller göra någon besviken? Vi alla drivs av både lust och rädsla. Poängen är att få syn på vilken som styr dig oftast.
Byt perfekt mot ett tydligt mål
Jag ska göra en perfekt rapport är både luddigt och omöjligt att bocka av. Bestäm istället vad du konkret ska göra, när och hur mycket. Exempelvis: Idag ska jag skriva fem sidor på rapporten. Tydliga och realistiska mål minskar både stress och risken att du överarbetar uppgiften.
Våga göra någon lite besviken
Du måste inte alltid vara den som ställer upp, svarar snabbast eller tar den extra uppgiften. Ett nej kan skava i stunden, men ett ständigt ja kostar tid och energi och kan i längden göra att du presterar sämre.
Skilj på ”det gick dåligt” och ”jag är dålig”
Kritik, misstag och misslyckanden hör till arbetslivet. Försök se dem som information om det du gjorde, inte som ett betyg på vem du är. Då blir det lättare att lära, justera och gå vidare.
Leta efter det som lockar, inte bara det som pressar
Lust betyder inte att varje arbetsuppgift ska vara jättekul. Men vad i ditt jobb känns viktigt för dig? Vad gör dig nyfiken? Vad kan du lära dig eller bidra med? Kolla på svaren och försök låta dessa saker ta större plats. ”Hållbar prestation kräver fortfarande ansträngning, men den bärs av mening istället för rädsla och ger därmed också energi”, säger Giorgio Grossi.
