När hemmajobbandet nu har blivit vardag för många tjänstemän börjar frågorna dyka upp: Vad kan du kräva av chefen? Vad händer om du skadar dig? Och vem ska stå för wi-fi? Vi reder ut vad du har rätt till när du jobbar hemifrån.
Publicerad 05 okt. 2020
Det skedde hastigt i våren 2020. Kontoren tömdes, och många av oss tjänstemän skulle plötsligt sitta hemma och jobba för att minska smittspridningen. Fyra av tio tjänstemän har i huvudsak jobbat hemifrån under pandemin, visar en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av Unionen.
För de flesta var det fine, det skulle bara pågå ett tag, och alla fick ställa upp och bidra på sitt sätt. Men när vi nu insett att det här hemarbetandet kommer att pågå ett bra tag i en eller annan form dyker frågorna upp, som: Hur länge är det tänkt att man ska sitta i soffan eller vid köksbordet och jobba egentligen? Så bra för ryggen är inte den här ostkroksställningen …
- Ja, alla blev lite tagna på sängen där i våras, det var och är en ovanlig situation vi befinner oss i, så det är inte konstigt att arbetsmiljöfrågor aktualiserats. Men arbetsgivaren har ett arbetsmiljöansvar även vid hemarbete. Så om du börjar få besvär med exempelvis nacke eller axlar för att du sitter konstigt, så kontakta din chef och diskutera lösningar, säger Annica Hedbrant, arbetsmiljöexpert på Unionen.
Du kan också ta kontakt med ditt arbetsmiljöombud .
- De har möjlighet att samordna olika behov, och ju fler man är som har liknande behov och önskemål, desto mer tryck får man i frågan, tipsar Annica Hedbrant.
För nej, Arbetsmiljölagen är inte så konkret att den reglerar rätten att få hem en exakt ergonomisk mus eller stol hembudad.
- Men den reglerar arbetsgivarens ansvar att göra allt som krävs för att förebygga att du utsätts för ohälsa eller olycksfall och det är ett omfattande ansvar där exempelvis ergonomi ingår. Det kan även finnas riktlinjer på företaget om vilken typ av utrustning man kan låna hem eller få ersatt. Och har företaget inga riktlinjer, kan det vara dags att ta fram sådana på grund av pandemin. Och de ska alltid tas fram tillsammans med ombud och anställda.
- Då är det viktigt att du informerar arbetsgivaren och skyddsombudet om vad som har hänt, Försäkringskassan ska sedan få anmälan. Har du kollektivavtal ska du även anmäla skadan till AFA-försäkring, det är en kompletterande trygghetsförsäkring som du kan få ersättning ifrån, säger Annica Hedbrant.
Andra undrar om det verkligen är så att man själv i förlängningen ska pröjsa för kontorsmaterial som printpapper och toner – eller wi-fi för den delen.
- Arbetsmiljölagen reglerar inte rätt till ersättning för exempelvis wi-fi, så prata med arbetsgivaren. Kanske kan du få hämta eller få hem exempelvis printpapper från kontoret, eller lämna in kvitton.
Många av oss har också märkt att man lätt intensiv-jobbar när man sitter hemma och arbetar. Man kan få flow, och glömma att ta pauser, och ingen kollega knackar på och frågar om det inte är dags för kaffe. Har man då mycket på att göra-listan är det lätt hänt att man kör slut på sig själv.
- Ja, det är lätt att glömma bort att ta raster, att resa på sig och få lite rörelse. Försök att få in en daglig promenad, och se till att du får raster.
Å andra sidan, om man under en paus åker till mataffären, levererar tvätt till din åldrande pappa, eller tar en snabb fika med en hemarbetande granne så kan man få känslan av att man smiter från jobbet.
- Rast som begrepp innebär tid då du kan att lämna arbetet, medan paus som regel inte gör det. Det kan finnas ett större behov av avbrott i arbetet när man jobbar hemifrån. Men ha en dialog med din chef, särskilt om du är lite osäker på vad som gäller, så att du slipper ha känslan av att ”fuska” fast att du vet att du gör ditt jobb och levererar det du ska, säger Annica Hedbrant.
Resultaten kommer från Arbetsmiljöbarometern, som genomförs varje år bland Unionens skyddsombud . Unionen kallar dem arbetsmiljöombud . 2 585 arbetsmiljöombud har svarat på undersökningen.
· 6 av 10 säger att den fysiska arbetsmiljön inte förändrats under pandemin, medan 24 procent tycker att den har försämrats.
· 4 av 10 upplever en försämring av den sociala arbetsmiljön under pandemin – samma andel anger ett oförändrat läge
· Upp emot 6 av 10 anser att arbetssituationen just nu skulle, eller kanske skulle kunna medföra risk för ohälsa
Nästa artikel
Häromdagen när Tove satt i en lastbil som skulle testköras, kom det fram en kollega som hon tidigare jobbat mycket med. Ja, han tog en extrasväng bara för att säga hej och snacka med henne i några minuter.
– Det gjorde mig så varm i hjärtat. Precis som när tidigare kollegor vinkar till mig i matsalen för att jag ska komma och sitta med dem. Känslan av att inte bara vara accepterad, utan inkluderad är fantastisk. Att man inte pratar med mig för att man måste, utan för att man vill, för att vi trivs i varandras sällskap, säger hon.
Tove Öhman möter oss med ett stort leende ute på parkeringen på Traton/Scania, där hon jobbar som IT-konsult. Hon har arbetat här länge och verkar vara tjena tjena med många i byggnaden.
– Nja, bara i Södertälje är vi 20 000 som jobbar här, så det vore att drar det långt att säga att jag känner de flesta, men jag sticker säkert ut.
När hon först anställdes av företaget var det i en helt annan skepnad. Då levde hon som man. Liksom många transpersoner vill hon inte berätta sitt tidigare namn, det kallas ofta död-namn eftersom det tillhör ett tidigare liv.
För knappt fem år sedan kom Tove ut som kvinna. Då var hon 44 år. Att det tog så lång tid att bli sitt verkliga jag handlade om rädsla och förnekelse.
– Den första jag behövde komma ut för var mig själv, och det tog tid. Det inre motståndet var starkt, baserat på allt jag hört och sett under min uppväxt.
Hennes första minne är hur hon en gång som liten såg en gul klänning i ett skyltfönster, den vackraste hon sett. Hon bönade och bad, skrek och betedde sig för att få prova dem, men fick kalla handen.
– Det blev sedan en historia som ofta återberättades, och som folk skrattade gott åt. Där såddes fröet till att det här av någon anledning skulle vara fel.
Hon understryker att hon innerst inne alltid har varit tjej, aldrig pojke, hon har bara sett ut som en sådan.
– Men jag lärde mig tidigt att det jag ser i spegeln är facit, det känslorna säger mig är fel.
Det fanns heller inga förebilder att spegla sig i, inte ens någon som levde som öppet gay på orten där hon växte upp.
– Såg man en transperson var det exempelvis som i filmen Crocodile Dundee, där huvudpersonen begår ett övergrepp på en transkvinna - en scen alla skrattade åt. Ja, transpersoner var några man hånade eller garvade åt, verkligen inget man ville vara.
Utåt sett fungerade Tove bra, hon utbildade sig till civilingenjör men har även jobbat som operasångare. Hon träffade sin fru och fick barn, och under småbarnsåren fanns det inte riktigt tid att fundera på sig själv. Det var blöjbyten, varvat med nattningar och kvartssamtal. Men ju längre tiden gick, desto mer började hon känna sig som ett tomt skal.
– Samtidigt visste jag att den dag jag ens gläntande på locket till mina känslor så skulle det flyga iväg, så jag drog mig för att göra det.
Under pandemin började hon ändå ha lite mascara och målade naglarna ibland. Ja, hon testade sig fram, och hittade saker i sig själv som hon tyckte om.
– Till slut landade jag i känslan: Ska jag gå genom hela livet utan att vara mig själv? Vad är då meningen med livet? Och tänk om jag dör innan mina nära får veta vem jag egentligen är?, säger hon och lägger till:
– Men visst var det skrämmande, i många länder finns det fortfarande dödsstraff för sådana som mig, även i Sverige finns det många fördomar kvar. Och jag visste inte hur min familj skulle reagera. Tänk om de skulle ta avstånd?
Att berätta för frun och barnen var jobbigt, men gick bra.
– Det briserade en bomb i familjen, en regnbågsbomb. Det var förstås mycket tårar och oro, men det jag sa togs emot på ett respektfullt sätt. Det är fint att se hur våra barn är av en annan mer öppensinnad generation. Även min fru har varit ett fantastiskt stöd. Vi har fått en djupare kontakt som familj nu. Jag är lyckligt lottad.
Och när hon väl kommit ut på hemmaplan fick hon bråttom. Herregud, halva livet hade ju redan gått! Så Tove bestämde sig för att berätta även på jobbet.
– Min chef blev förvånad och lite röd om kinderna, men att jag vågade berätta säger mycket om henne som chef. Hade hon varit en sådan som dragit olämpliga skämt hade hon inte fått mitt förtroende.
Däremot stod chefen lite handfallen. Okej, vad gör vi nu? Men ibland är gott ledarskap att inse när man behöver be om hjälp.
– Man skulle kunna tro att det i en så stor koncern som Scania skulle finnas en guide redo för chefer om hur man gör när en medarbetare byter kön. Men det fanns inte, så hon bad mig projektleda detta och säga hur jag vill ha det.
Det var mycket som behövde göras. Systemen behövde uppdateras och Tove fick en ny passerbricka med sitt nya namn. De beslutade också att så snart som möjligt skicka ut ett nyhetsbrev till hela sektionen, där man berättade att Tove kommit ut som kvinna.
– Att komma ut tar på krafterna, så jag orkade inte göra det om och om igen. Tänk dig själv att komma till ett möte och behöva berätta din livshistoria, fast att mötet egentligen ska handla om hur vi utvecklar nästa generations batteridrivna lastbilar.
Tove tog också initiativ till att skapa en steg för steg-guide för hur man skapar en trygg och bra arbetsplats för transpersoner och icke-binära. Hon visar oss broschyren och säger att den nu finns i alla entréer.
– Jag tror vi är första stora koncernen som har en så här matnyttig guide. Det gör mig stolt att jobba på Scania.
Visst var hon på förhand rädd för många saker, med tanke på hur utsatta transpersoner är i samhället. Exempelvis var hon inställd på att hennes bil kunde bli vandaliserad på parkeringen.
– Jag försökte förbereda mig mentalt på saker som skulle göra mig ledsen, vad jag då skulle göra, som att polisanmäla, och vad jag behövde få stöd och hjälp med.
Men bilen är oskadd och Tove konstaterar att hon har varit relativt förskonad från hot och hat, även om hon fått en del förminskande kommentarer (och tyvärr är det ju de negativa kommentarerna man minns).
– Vissa personer kommer alltid ha svårt för mig, men jag kan inte förminska mig för dem. Vad är livet då till för? Jag brukar påminna mig själv om att de allra flesta har mött mig med vänlighet och nyfikenhet.
Hon njuter av att äntligen leva som kvinna, även om en av de saker som förvånat henne på arbetsplatsen är skillnaden på hur man bemöts som man respektive kvinna.
– När jag hade mörk röst och såg ut som en man kunde jag vara osäker på en sak, men ändå få igenom mina idéer. Som kvinna behöver jag jobba mycket hårdare och ha vassare argument för att bli lyssnad på. Och det trots att jag är mer kompetent nu än för några år sedan, säger Tove och lägger sedan till att:
– Livet upphör aldrig att förvåna Det finns alltid nya saker man ska lära sig. Eller hur?
