Efter ett liv av arbete och ansvar bestämde sig Catherine Wallefelt, 60, för att göra något för sin egen skull – hon började studera. Tack vare omställningsstudiestödet kunde hon byta bana till en inom hållbarhet. "Tänk att man får pengar för att lära sig nya saker", säger hon.
När livet ställs på ända blir det ibland startskottet för något nytt. För Catherine Wallefelt, 60, blev krisen början på en resa mot förändring, och studier. Tack vare omställningsstudiestödet kunde hon förverkliga en gammal dröm.
– Det är lyxigt att få lära sig nya saker och göra något för sin egen skull. Tänk att vi får studera gratis i det här landet, och jag får dessutom pengar för att göra det, säger Catherine med ett leende.
När vi möts sitter hon som bäst och pluggar latinska namn på 150 buskar, träd och perenner. För hösten 2024 började Catherine utbildningen Arbetsledare hållbar grönyteförvaltning på YH Akademin. Men vägen hit har inte varit spikrak.
För ett drygt år sedan kände Catherine att något måste förändras. Båda hennes föräldrar hade blivit allvarligt sjuka, så hon for som en skottspole mellan dem. Samtidigt hade hon två jobb, en häst att ta hand om och barnbarn hon gärna ville träffa. Dessutom ville hon såklart stötta sin dotter som just separerat.
– Jag gick in i den berömda väggen. Jag insåg att jag behövde ett rejält omtag på livet. Och kanske var det äntligen dags att studera.
Trots att hon hade lätt för sig i skolan hade hon knappt studerat sedan hon gick ut högstadiet. Redan då flyttade hon hemifrån och sedan fanns det ingen som riktigt uppmuntrade henne att plugga vidare.
– Mina föräldrar hade själva inte gått gymnasiet och tyckte väl att man klarar sig ändå. I 30-årsåldern läste jag in gymnasiet, men sedan blev det inget mer.
I samma veva som Catherine blev sjukskriven köpte hon och hennes man ett lantställe utanför Mariefred.
– Jag var ute hela dagarna och fixade i trädgården. Det var så läkande. Då slog det mig: Kanske borde jag jobba utomhus i stället?
Hon började titta på utbildningar inom trädgård och fastnade för två, en trädgårdsmästarutbildning och den hon till slut valde. Hennes gymnasiekompetens räckte för båda. Men när hon kontaktade CSN fick hon veta att hon var för gammal för vanligt studiestöd.
– Istället tipsade de mig om omställningsstudiestödet. Jag kontaktade min omställningsorganisation TSL, som sa att jag var kvalificerad, bland annat eftersom jag inte hade studerat tidigare, och ville in i ett bristyrke.
Hon skickade in sin ansökan till CSN. Studierna började i november 2024, men första utbetalningen kom inte förrän slutet av februari året därpå.
– Som tur var har jag en snäll pappa, och jag lever i en relation. Utan den tryggheten hade det varit tufft. Men när pengarna väl kom, fick jag dem retroaktivt.
– Omställningsstudiestödet är själva förutsättningen för att jag kan göra det här. Det är en fantastisk möjlighet.
Studierna har gått över förväntan.
– Det är så roligt att få lära sig nytt. Det svåraste var faktiskt att lära sig jobba i Teams, skrattar hon. Jag är supernöjd!
Hon är äldst i gruppen, de flesta är mellan 35–45, men det är inget att hänga upp sig vid.
– Det är kul att vi är så olika. Man lär sig mycket av varandra.
Framtiden då?
Catherine hoppas så klart få ett jobb inom branschen. Efter sin första praktik känner hon att hon gärna vill hitta en tjänst där hon kan kombinera inomhus- och utomhusarbete – och får dra nytta av sin erfarenhet som ledare.
– Jag känner mig trygg i ledarrollen och har lätt för att delegera. Men med det sagt gör jag det här också för min egen skull. Jag har redan ett jobb jag är tjänstledig från, så jag tänker att det löser sig. Det har det ju alltid gjort, säger hon och ler.
FOTO: PETER KNUTSON
Nästa artikel
Joel Hidmark, 34 från Stockholm, kände sig helt ärligt osäker på om han skulle fixa att studera. Men nu, några månader innan utbildningen är avslutad, säger han:
– Det bästa är att jag nu har fått en grund att stå på, och kommer att fortsätta lära mig för alltid.
Direkt efter gymnasiet fick Joel jobb hos en stor matvarukedja. Cheferna såg snart potentialen i den unga, drivna killen och gav honom regelbundet nya befattningar med större ansvar. Vid 29 års ålder var han butikschef. Sedan rullade det på – tills pandemin svepte in över världen och gav många av oss perspektiv på livet. Det i kombination med åldern, som gjorde att han började fundera på vilken riktning han ville att livet skulle ta.
– Jag trivdes på jobbet, men började fundera på vad jag verkligen vill med mitt liv, vad jag tycker är roligt och hur jag vill utvecklas.
Att studera var inget som tidigare lockat. Nu började Joel inse att han kanske behövde ta tjuren vid hornen för att komma dit han ville i livet – även om det tog lite tid att sätta fingret på exakt vad det var han ville. Ett tag funderade han på att bli lokförare. Andra dagar lockade webbutveckling. Till slut började han gå igenom sina styrkor och svagheter för att vaska fram vad som egentligen passar honom.
– Jag gillade den analytiska delen av mitt jobb, att hålla koll på försäljning, KPI:er och verksamhetsmål. Problemlösning är också något jag går igång på. Men jag tycker också om att jobba med människor och relationsbyggande. Det här var en bra lösning, jag får både kommunicera med folk och programmera.
På det här sättet snitslade han sig fram till den utbildning han går idag – business intelligence-analytiker hos Nackademin – där även lön och jobbchanser var saker han tog i beaktande.
– Det är en YH-utbildning vilket känns bra. Dels är de utbildningarna lite kortare än en vanlig högskoleutbildning, dels har man goda jobbchanser. Nu när jag är ute på praktik så är det flera på kontoret som tidigare har gått en YH-utbildning. Det känns skönt att veta att programmen är relevanta.
Men det största hindret att ta sig över var nog den egna bilden av sig själv.
– I gymnasiet var jag inte direkt något plugghuvud, så visst hade jag tvivel kring om jag skulle klara det. Jag var väl inte livrädd för att plugga men nära nog. Men jag gjorde som i styrketräning, startade med lätta vikter och ökade svårighetsgraden successivt.
Joel skrattar när han säger det sista, för visst har han fixat utbildningen galant.
– Det mentala var det främsta hindret för mig. Ja, att faktiskt ta steget till att börja studera var det största.
Så vad har du för studietips till andra?
– Att sätta sig in i ämnet, för att sedan fördjupa sig. Du kommer inte kunna lära sig allt direkt, men utbildningen ger en väldigt bra grund att stå på, och sedan utvecklas du vidare genom erfarenhet och praktisk tillämpning.
Han säger att han också har uppskattat att det varit så stor spridning på folk i klassen.
– Vi kommer från så olika håll. Den yngsta i klassen är i 20-årsåldern, den äldsta tror jag var kring 59 när hon började plugga. De yngre har en smittsam nyfikenhet, de äldre ett skönt lugn i sin erfarenhet. Någon har en bakgrund som lagerarbetare, andra som sommelier och arbetsledare. Det innebär att vi får många perspektiv på saker. Och om jag har svårt med en uppgift, så finns det klasskompisar som gärna assisterar mig och tvärtom.
Och rent ekonomiskt, hur har det varit att gå från en chefslön till att leva på studielån?
– Jag sa faktiskt upp mig till slut. Jag insåg att jag behövde göra det som ett sätt att ”tvinga” mig att ta nästa steg i livet. Jag började läsa kurser på Komvux för så småningom komma in på min utbildning. Det blev en bra övergång för mig.
– Man vänjer sig vid en tajtare ekonomi. Och – det är ju en klyscha, men – att studera är verkligen att investera i sig själv. Långsiktigt kommer jag att vara väldigt nöjd med att jag levde lite snålare i något år.
