PMDS gör att psykologen Jessica Snickars pendlar mellan pepp och totalt mörker. Vissa dagar orkar hon inte ens resa sig ur soffan – och ändå förväntas hon ofta prestera på jobbet som om inget hänt.
Bli medlem!
Från att dagen innan ha varit glad och pepp på livet, känns det nu som att hon inte klarar något. Ångesten är stark och hela världen känns skrämmande. Jessica Snickars går från sängen till soffan i vardagsrummet. Hon tänker att hon ska gå ut i köket och fixa frukost, men kommer inte till skott. Tre timmar senare sitter hon fortfarande där och stirrar ut i tomma intet. Apatisk. Orkeslös. Allt känns bara så fel.
De flesta kvinnor i fertil ålder har någon form av PMS inför sin mens, men omkring fem procent lider av så starka psykiska besvär att det kraftigt påverkar deras vardag. Det kan handla om stora humörsvängningar, depressioner och självmordstankar. Jessica Snickars, 32 år, psykolog, från Skogås är en av alla tusentals kvinnor varje månad har PMDS, alltså den svårare formen av PMS.
– Det började för cirka åtta år sedan. Jag och en kompis skulle plugga ihop, men plötsligt drabbades jag av en känsla av hopplöshet, så stark att jag var tvungen att gå ut i skogen, sätta mig vid en sjö och gråta.
Först förstod hon inte vad det var. Hade hon blivit deprimerad? Nej, för tre dagar senare var känslorna som bortblåsta. Hon började läsa på och misstänka PMDS.
– Med åren har perioden blivit längre och längre. Nu är jag nedstämd i cirka två veckor, från ägglossningen till det att jag får mens.
Medan vissa kvinnor känner ilska och blir konfliktsökande, vänder Jessica snarare taggarna inåt.
– Då hamnar jag i väldigt mörka grubblerier, en känsla av att ingen tycker om mig, att jag är dålig och inte klarar något. Jag känner mig dummare, lite som att jag har bomull i huvudet. Dessutom blir jag väldigt trött och drömmer ofta mardrömmar.
Hur påverkar det här din vardag och förmåga att arbeta?
– Genom åren har jag ofta behövt sjukskriva mig ofta, minst två gånger i månaden, en dag vid ägglossningen och tre fyra dagar kring mensen. Så ja, det kostar på på flera sätt.
Hon säger att det varit stor skillnad beroende på vilken chef hon haft.
– På vissa arbetsplatser har jag varit jätteöppen med mina problem, vilket är skönt. En chef var jag helt ärlig mot. Hon lät mig jobba hemifrån vid behov och jag fick lite färre uppgifter de dagar då det var som jobbigast. På andra arbetsplatser har jag inte alls känt mig trygg med att prata om min PMDS, så då har jag sagt till chefen att jag har migrän.
Vad tycker du när folk säger att det är väl bara att skärpa sig?
– Jag tänker att det är som att säga till en person i rullstol att kliva upp och gå.
Hon har genom åren sökt hjälp på olika håll, men konstaterar att många läkare haft dålig koll.
– Inte sällan har jag fått upplysa dem, varpå de satt sig och läst på. Andra gånger har jag fått höra att antingen tar du SSRI eller p-piller (jag är känslig mot båda), eller så får du ha det så här, punkt. Som att det är jag som är problemet, jag som är jobbig. Någon har lite skämtsamt sagt att det här får kvinnor stå ut med.
Hon säger att det känns både frustrerande och ensamt.
– På vissa håll inom vården finns det vare sig kunskap eller vilja att hjälpa.
För ett antal månader sedan fick hon ett mellanpiller som gör att hon nu är stabilare. Över tid har Jessica också, inte minst via terapi, hittat strategier för att hantera sin PMDS. Något hon nu, i rollen som psykolog, också hjälper andra kvinnor med. Bland annat rekommenderar hon att kartlägga sin cykel för att få koll på vilka dagar i månaden man dippar. På så sätt blir du inte lika utelämnad till dina känslor, inte lika överrumplad av dem.
– Då kan man också planera upp livet så att man inte har viktiga deadlines på jobbet eller en massa sociala aktiviteter just när PMDS:en slår till. Istället brukar jag planera in saker som är mysiga och roliga, det kan vara något så enkelt som att sticka och kolla på en humorserie – för att fylla på med energi och slippa den värsta apatin. Det är också bra att jobba med självmedkänslan för att sänka de orimliga krav man kan ha på sig själv, för faktum är att många av oss kvinnor inte har hundra procents kapacitet alla dagar i månaden.
Jessica Snickars
Ålder: 32.
Familj: Sambo och katt.
Bor: Skogås.
Gör: Psykolog med eget företag.
Nästa artikel
Häromdagen när Tove satt i en lastbil som skulle testköras, kom det fram en kollega som hon tidigare jobbat mycket med. Ja, han tog en extrasväng bara för att säga hej och snacka med henne i några minuter.
– Det gjorde mig så varm i hjärtat. Precis som när tidigare kollegor vinkar till mig i matsalen för att jag ska komma och sitta med dem. Känslan av att inte bara vara accepterad, utan inkluderad är fantastisk. Att man inte pratar med mig för att man måste, utan för att man vill, för att vi trivs i varandras sällskap, säger hon.
Tove Öhman möter oss med ett stort leende ute på parkeringen på Traton/Scania, där hon jobbar som IT-konsult. Hon har arbetat här länge och verkar vara tjena tjena med många i byggnaden.
– Nja, bara i Södertälje är vi 20 000 som jobbar här, så det vore att drar det långt att säga att jag känner de flesta, men jag sticker säkert ut.
När hon först anställdes av företaget var det i en helt annan skepnad. Då levde hon som man. Liksom många transpersoner vill hon inte berätta sitt tidigare namn, det kallas ofta död-namn eftersom det tillhör ett tidigare liv.
För knappt fem år sedan Tove ut som kvinna. Då var hon 44 år. Att det tog så lång tid att bli sitt verkliga jag handlade om rädsla och förnekelse.
– Den första jag behövde komma ut för var mig själv, och det tog tid. Det inre motståndet var starkt, baserat på allt jag hört och sett under min uppväxt.
Hennes första minne är hur hon en gång som liten såg en gul klänning i ett skyltfönster, den vackraste hon sett. Hon bönade och bad, skrek och betedde sig för att få prova dem, men fick kalla handen.
– Det blev sedan en historia som ofta återberättades, och som folk skrattade gott åt. Där såddes fröet till att det här av någon anledning skulle vara fel.
Hon understryker att hon innerst inne alltid har varit tjej, aldrig pojke, hon har bara sett ut som en sådan.
– Men jag lärde mig tidigt att det jag ser i spegeln är facit, det känslorna säger mig är fel.
Det fanns heller inga förebilder att spegla sig i, inte ens någon som levde som öppet gay på orten där hon växte upp.
– Såg man en transperson var det exempelvis som i filmen Crocodile Dundee, där huvudpersonen begår ett övergrepp på en transkvinna - en scen alla skrattade åt. Ja, transpersoner var några man hånade eller garvade åt, verkligen inget man ville vara.
Utåt sett fungerade Tove bra, hon utbildade sig till civilingenjör men har även jobbat som operasångare. Hon träffade sin fru och fick barn, och under småbarnsåren fanns det inte riktigt tid att fundera på sig själv. Det var blöjbyten, varvat med nattningar och kvartssamtal. Men ju längre tiden gick, desto mer började hon känna sig som ett tomt skal.
– Samtidigt visste jag att den dag jag ens gläntande på locket till mina känslor så skulle det flyga iväg, så jag drog mig för att göra det.
Under pandemin började hon ändå ha lite mascara och målade naglarna ibland. Ja, hon testade sig fram, och hittade saker i sig själv som hon tyckte om.
– Till slut landade jag i känslan: Ska jag gå genom hela livet utan att vara mig själv? Vad är då meningen med livet? Och tänk om jag dör innan mina nära får veta vem jag egentligen är?, säger hon och lägger till:
– Men visst var det skrämmande, i många länder finns det fortfarande dödsstraff för sådana som mig, även i Sverige finns det många fördomar kvar. Och jag visste inte hur min familj skulle reagera. Tänk om de skulle ta avstånd?
Att berätta för frun och barnen var jobbigt, men gick bra.
– Det briserade en bomb i familjen, en regnbågsbomb. Det var förstås mycket tårar och oro, men det jag sa togs emot på ett respektfullt sätt. Det är fint att se hur våra barn är av en annan mer öppensinnad generation. Även min fru har varit ett fantastiskt stöd. Vi har fått en djupare kontakt som familj nu. Jag är lyckligt lottad.
Och när hon väl kommit ut på hemmaplan fick hon bråttom. Herregud, halva livet hade ju redan gått! Så Tove bestämde sig för att berätta även på jobbet.
– Min chef blev förvånad och lite röd om kinderna, men att jag vågade berätta säger mycket om henne som chef. Hade hon varit en sådan som dragit olämpliga skämt hade hon inte fått mitt förtroende.
Däremot stod chefen lite handfallen. Okej, vad gör vi nu? Men ibland är gott ledarskap att inse när man behöver be om hjälp.
– Man skulle kunna tro att det i en så stor koncern som Scania skulle finnas en guide redo för chefer om hur man gör när en medarbetare byter kön. Men det fanns inte, så hon bad mig projektleda detta och säga hur jag vill ha det.
Det var mycket som behövde göras. Systemen behövde uppdateras och Tove fick en ny passerbricka med sitt nya namn. De besluta också att så snart som möjligt skicka ut ett nyhetsbrev till hela sektionen, där man berättade att Tove kommit ut som kvinna.
– Att komma ut tar på krafterna, så jag orkade inte göra det om och om igen. Tänk dig själv att komma till ett möte och behöva berätta din livshistoria, fast att mötet egentligen ska handla om hur vi utvecklar nästa generations batteridrivna lastbilar.
Tove tog också initiativ till att skapa en steg för steg-guide för hur man skapar en trygg och bra arbetsplats för transpersoner och icke-binära. Hon visar oss broschyren och säger att den nu finns i alla entréer.
– Jag tror vi är första stora koncernen som har en så här matnyttig guide. Det gör mig stolt att jobba på Scania.
Visst var hon på förhand rädd för många saker, med tanke på hur utsatta transpersoner är i samhället. Exempelvis var hon inställd på att hennes bil kunde bli vandaliserad på parkeringen.
– Jag försökte förbereda mig mentalt på saker som skulle göra mig ledsen, vad jag då skulle göra, som att polisanmäla, och vad jag behövde få stöd och hjälp med.
Men bilen är oskadd och Tove konstaterar att hon har varit relativt förskonad från hot och hat, även om hon fått en del förminskande kommentarer (och tyvärr är det ju de negativa kommentarerna man minns).
– Vissa personer kommer alltid ha svårt för mig, men jag kan inte förminska mig för dem. Vad är livet då till för? Jag brukar påminna mig själv om att de allra flesta har mött mig med vänlighet och nyfikenhet.
Hon njuter av att äntligen leva som kvinna, även om en av de saker som förvånat henne på arbetsplatsen är skillnaden på hur man bemöts som man respektive kvinna.
– När jag hade mörk röst och såg ut som en man kunde jag vara osäker på en sak, men ändå få igenom mina idéer. Som kvinna behöver jag jobba mycket hårdare och ha vassare argument för att bli lyssnad på. Och det trots att jag är mer kompetent nu än för några år sedan, säger Tove och lägger sedan till att:
– Livet upphör aldrig att förvåna Det finns alltid nya saker man ska lära sig. Eller hur?
