Efter tolv år i förbundsstyrelsen varav åtta som ordförande lämnar Martin Linder över stafettpinnen. I sitt tacktal beskriver han en fantastisk tid där vi åstadkommit mycket tillsammans. Detta är talet i sin helhet.
Publicerad 12 okt. 2023
Att vara förtroendevald är något väldigt fint som jag alltid känt ett stort ansvar inför, men också mycket glädje och stolthet. Min resa som förtroendevald började i mitten/slutet på 90-talet, alltså för drygt 25 år sedan. Då i dåvarande Sif inom klubbsektionen på Volvo Data och senare inom klubben på Volvo i Göteborg.
Skulle mitt liv som förtroendevald vara en bok, skulle den kanske heta: ”Från Hisingen till Harpsund”. På Harpsund befann jag mig när vi öppnade kongressen digitalt. Men oavsett om jag har befunnit mig på Hisingen eller Harpsund har jag alltid haft en tydlig förankring i vad uppdraget är och vilka som valt mig. Och med ett enkelt och tydligt löfte till mig själv och andra; jag ska alltid anstränga mig och göra så gott jag kan.
På nationell förbundsnivå har jag fått förtroendet att vara med i knappt 20 år. Vi har tillsammans hanterat många stora frågor, ännu fler små. Det började i dåvarande Sifs förbundsstyrelse där såklart en av de allra största frågorna var samgåendet med HTF och bildandet av Unionen. Men detta är något jag verkligen inte ska ta åt mig äran av.
På ett möte i Sifs förbundsstyrelse när frågan började bli mer konkret sa jag att jag ville ha fört till protokollet att jag kommer förhålla mig kritiskt skeptiskt i den här processen. Förutom att det är en liten kul detalj med tanke på att jag senare blev vice ordförande och ordförande, så är det också något jag dragit lärdom av.
När man har tillgång till samma information, kommer man oftast till samma slutsats.
Jag har under alla år haft några ganska enkla grundprinciper som jag faller tillbaka på för att analysera läget, förstå, sätta ner fötterna rätt och fatta bra beslut. Det här var ett tydligt exempel på en sådan, nämligen: ”När man har tillgång till samma information, kommer man oftast till samma slutsats”. Jag hade helt enkelt bristande kunskap och relationer med HTF som förbund. Men det löste sig ganska snart och jag blev övertygad om att en sammanslagning var rätt väg att gå.
Och jag landade ganska snart i en annan viktig grundprincip: Att idén och den idémässiga intressegemenskapen alltid är överordnad organisationen och personerna. Det betyder att en organisation som inte levererar på sin idé, i grunden inte har något existensberättigande. Å andra sidan så kan man överbrygga organisatoriska utmaningar om man har en stark idémässig gemenskap.
Det tycker jag bildandet av Unionen är ett tydligt exempel på; stora organisatoriska utmaningar, vissa personfrågor men en stark idémässig gemenskap. Det är också svaret på varför det som många i min närhet pratade om då – att Sif borde gå ihop med dåvarande Civilingenjörsförbundet – var dömt att misslyckas. Den idémässiga gemenskapen var, och är, för svag.
Man måste ha på sig rätt rejäla skygglappar för att inte se att den idémässiga gemenskapen mellan TCO och SACO är svag.
I nutid hör jag många som säger att TCO och SACO borde gå ihop. De kanske har rätt men jag är väldigt skeptisk till det, för det jag hör är argument som handlar om organisation, inte idé. Och man måste ha på sig rätt rejäla skygglappar för att inte se att den idémässiga gemenskapen mellan TCO och SACO är svag.
Att få Unionen att fullt ut leverera på sin idé har varit något jag har prioriterat högt och här finns några viktiga pusselbitar för att vi har nått framgång på flera områden.
När vi på Unionens kongress 2015 satte ner foten och beslutade om den strategiska inriktningen slog vi också fast att huvudstrategin för Unionen är facklig organisering, förhandlingsstyrka och kollektivtal. Det är det som är våra främsta verktyg för att utveckla, försvara och reglera medlemmarnas villkor.
Det fanns fram till dess en bubblande diskussion om att framtiden i stället enbart handlade om att vi genom professionell service och stöd skulle ge individer verktyg för att själva påverka sitt arbetsliv. Som ni vet har vi det som en delstrategi, men idag står Unionen trygga i att det är facklig organisering och facklig styrka som är huvudstrategin.
En annan viktig pusselbit tycker jag har varit att bygga en identitet i Unionen som handlar om att vi är en tydlig facklig organisation. För mig betyder det att man inte är sig själv nock utan att man identifierar sig som, och vill vara, en del av den globala, europiska och svenska fackföreningsrörelsen.
Även om vi idémässigt vill locka så många som möjligt till vårt förbund så ser vi samtidigt att vi har en stark intressegemenskap med andra löntagare oavsett om de är arbetare eller tjänstemän – både i Sverige, i Europa och globalt. Vi är alla löntagare och vi har därmed starka och självklara gemensamma intressen på arbetsmarknaden och i samhället. Att vara löntagare betyder att man är beroende av sitt arbete för sin ekonomiska och sociala trygghet och utveckling. Både här och nu och på längre sikt.
Jag tycker att det ofta finns en vilsenhet och ängslighet bland tjänstemannafacken. Lite på temat att tjänstemän skulle vara lite mindre löntagare än arbetare, någon form av löntagare-light. Den ängsligheten behöver vi jobba bort, och det är inte så svårt att landa i vad som behöver göras och prioriteras i samhället för att det ska gynna löntagare.
Vi hämmas ibland av vår rädsla av att framstå som partipolitiska
Vi hämmas ibland av vår rädsla av att framstå som partipolitiska. Men om partier inte vill driva det som är bäst för Sveriges löntagare, minst 80 % av Sveriges befolkning, då är det inte vi som är partipolitiska, det är partierna som är vilsna.
Och här hittar jag vägledning i en annan av mina grundprinciper ”Om du vet var du bor så är det inte så farligt att gå vilse, för då hittar du hem igen.
När jag blev vald till förbundsordförande 2015 sammanfattade jag den kongressen och prioriteringarna framåt ungefär så här:
Hur har det då gått för oss under dessa åtta år? Ja, till att börja med kan man konstatera att det hänt väldigt mycket. Svindlande mycket om man tittar på alla typer av frågor vi har hanterat.
2015 förhandlade vi genom PTK om ett nytt omställningsavtal. Förhandlingar som då avlutades utan resultat. Men ända sedan dess, och flera år innan dess, hade vi pratat om kompetensfrågorna och hållit dessa frågor vid liv. Det gjorde vi säkert under 15 års tid, ibland i extern motvind, och ibland i intern motvind, och idéerna och tankarna har funnits där kanske 30 år. Men till slut, 2020, fick vi till en förhandlingsöverenskommelse mellan PTK och Svenskt Näringsliv, och 2022 beslutade Unionen formellt för sin del att ställa sig bakom det nya huvudavtalet om Trygghet och omställning.
Vad lär man sig av detta? Ja, att det gäller att vara uthållig, långsiktig och att det inte finns några genvägar. Det är 1000-tals arbetstimmar som måste läggas ner på många olika nivåer för att det ska bli resultat. Men, som sagt, vet man var man bor så vet man också vägen hem.
Detsamma kan sägas om etableringsjobben där de första överenskommelserna tecknades redan 2017 och det är först nu, 2023, som vi är på väg att få det på plats fullt ut. Det är tveklöst så att utan Unionen hade det inte blivit något nytt huvudavtal , omställningsstudiestöd eller etableringsjobb.
Det står helt klart att Unionen leder utvecklingen av framtidens arbetsliv.
Det står helt klart att Unionen leder utvecklingen av framtidens arbetsliv. Det har Unionen verkligen gjort också i avtalsrörelserna – kärnan i den svenska arbetsmarknadsmodellen som så många hyllar och vill göra sig till del och bärare av. Men det är få andra som har en sådan viktig och central roll som Unionen.
Bara under mina åtta år som ordförande har vi genomfört fyra avtalsrörelser. Där har vi också avtalsrörelsen 2020 där Corona vällde in över landet och världen samtidigt som vi skulle teckna avtal, med prolongering som följd och en ny förhandlingsrunda sju månader senare.
Vi har också mobiliseringen under 2015–2017 kring Almega och Flexpensionen. 6 april 2016 varslade vi om strejk och det var ingen liten strejk, 10.000 i Unionen och Sveriges Ingenjörer omfattades och vi hade minst lika många till mobiliserade. Som ni vet blev det en krånglig resa mot målet men vi lyckades få Flexpensionen på plats. En fantastisk bedrift!
Jag tror också det var väldigt viktigt att vi lyckades mobilisera 10.000 medlemmar för att gå i strejk. Det visade oss själva och inte minst omvärlden att när Unionen pratar om att facklig styrka och kollektivavtal är vår huvudstrategi – då är det på riktigt.
Och i år lyckades vi, trots hög inflation och kraxande olyckskorpar, sätta ett märke, få till avtal och på det sättet på riktigt stärka den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Även detta är ju att genom handling leda utvecklingen av framtidens arbetsliv.
2015 var vi drygt 517.000 yrkesverksamma medlemmar, nu är vi cirka 610.000, en ökning med nästan 100.000 eller med nästan 20 %. Vi är idag över 700.000 medlemmar totalt.
Vi skulle också ha de bästa och flesta förtroendevalda. Här har vi haft en tuff utveckling sedan 2015. Då var vi drygt 34.000 förtroendevalda, nu är vi knappt 29.000. En minskning med över 5.000 eller runt 15 %.
Det som ändå är glädjande är att de beslut vi fattat och allt arbete som görs med att verkligen bryta denna trend och sikta mot att bli 50.000 förtroendevalda nu börjar ge synliga resultat. Trenden vände i mitten av 2022 då minskningen vändes till en ökning, så är det något jag verkligen vill skicka med till framtiden så är det att hålla i, ge det minst tre kongressperioder innan det går att utvärdera om denna satsning långsiktigt burit frukt.
Och jag är övertygad om att det bara är möjligt genom att också satsa på utveckling och utbildning av förtroendevalda. Det är det som är själva andemeningen i ”de bästa förtroendevalda”.
Göran Johnsson, tidigare ordförande i Metall har sagt om att möta framtiden på bästa sätt, att det kräver driv och mod eller som han uttrycker det ”Det gäller att alltid ligga på offsidelinjen”. I flera av de frågor jag nämnt och i många andra, så har vi visat både driv och mod. Vi har ofta legat precis på offsidelinjen - och det krävs. Men det är bara möjligt som forward att ständigt ligga på offsidelinjen om laget accepterar och tillåter det.
Och laget Unionen är väldigt många. Det är hela förbundsstyrelsen, det är alla förhandlingsdelegationer, det är regionstyrelser, kongress - och förbundsrådsombud, det är alla anställda i Unionen.
Det är laget som vinner tillsammans. Och jag vill verkligen tacka er alla för det vi tillsammans lyckats åstadkomma. Och tack för att ni låtit mig och andra ligga på offsidelinjen.
Den fackliga rörelsen, det fackliga arbetet och det fackliga uppdraget är inget projekt med en tydlig början och ett tydligt slut
Den fackliga rörelsen, det fackliga arbetet och det fackliga uppdraget är inget projekt med en tydlig början och ett tydligt slut. Det är inte heller ett substantiv, en sak, utan det är ett verb – något man gör hela tiden, tillsammans och i ständig rörelse.
Och som sagt; idén är överordnad organisationen som i sin tur är överordnad personen.
Och nu är det dags för mig att lämna över stafettpinnen till andra.
Det har varit en fantastisk tid.
Avslutningsvis vill jag bara, kort och gott, säga Tack!
Martin Linder, Unionens förbundsordförande 2015–2023
Nästa artikel
”Det finns inget viktigare just nu än att engagera sig i demokratiskt arbete”, slog Therese fast när hon talade inför Unionens kongress under torsdagen den 12 oktober. Talet handlade till stor del om de hot demokratin står inför, även här i Sverige.
– Vi som är vana vid frihet och demokrati möts nu av lagförslag som vi för några år sedan inte trodde var möjliga. Som begränsar människor från att vara fria, att göra sina livsval. Att forma sina egna liv, sa Therese.
För två år sedan firade vi 100 år av demokrati i Sverige. Kanske är det lätt att ta demokratin för givet när vi haft den så länge. Men det är viktigt att komma ihåg att demokratin inte plötsligt monteras ned över en dag. Utan förändringarna sker sakta men säkert, beslut för beslut. Therese berättade hur hon nyligen hade samtalat med fackliga kollegor i Polen och Ungern som bekräftade att de inte heller hade kunnat föreställa sig den utvecklingen vi ser där idag.
– Därför måste vi vara vaksamma på när vi rör oss i fel riktning. Som tar oss bort från det toleranta och inkluderande samhälle som vi vill se, som vi är vana att se.
Samtalet fortsatte handla om att vi lever i en tid av stor osäkerhet och omställning, och vad det gör med oss människor. Att det är lätt att luta sig mot det man känner till och är välbekant med i stället för att orka leva i ovisshet och osäkerhet. I det skapas utrymme för krafter som vill att vi ska sluta oss och vara mindre öppna än vad vi varit som land och nation tidigare.
– Vi måste höja våra röster. Även om det är svårt och ibland känns jobbigt måste vi orka det. För det finns livsluft i missnöjet och rädslan. Vi får inte göda vår största fiende; hopplösheten.
Vi måste höja våra röster. Även om det är svårt och ibland känns jobbigt måste vi orka det.
TCO har ända sedan grundandet haft som uppgift att värna demokratin. Therese berättar att frågan prioriteras extra högt just nu, eftersom att man, tyvärr, ser att det är nödvändigt. Hon underströk fackföreningarnas viktiga roll i att bidra till förändring:
– Vi kan ställa krav på arbetsgivare, på politiken, på det politiska samtalet. Vi kan komma med förslag och konstruktiva lösningar för att förändring ska kännas positiv. Vi kan visa en annan väg än polarisering och populism, och att den är möjlig.
Vi kan ställa krav på arbetsgivare, på politiken, på det politiska samtalet. Vi kan visa en annan väg än polarisering och populism.
Therese konstaterar att det än så länge är lite tomt på barrikaderna, även om vi inte är helt ensamma. Men att vi i fackföreningsrörelsen är en viktig del av demokratins ryggrad och att vi måste stå stadigt med en tydlig och klar röst.
– Ni och vi behövs för tron på framtiden. Annars passiviseras människor. Samtiden slits isär. Då får vi inte den förbättring av samhället och arbetslivet som vi vill se. Vår uppgift nu är att med vår samlade styrka visa att det finns en annan väg och en annan berättelse.
