Visst kan man göra marklyft och mountain climber-övningar hemma alldeles själv. Men helt ärligt, hur ofta blir det av? Så tänkte Caroline Engvall, som bjöd in grannar till träning i trädgården. Ett koncept som gjort succé bland hemmajobbare.
Publicerad 22 dec. 2020
Författaren Caroline Engvall brukar vara i Thailand vid den här tiden på året, men pandemin hindrade familjen från att åka. Istället blev de kvar i sitt hus i Enskede, strax söder om Stockholm. Hon sitter mycket vid datorn i sitt jobb, och vet att det är påfrestande för kroppen.
– Jag har länge använt träningen som ventil för det jag möter i mitt jobb, och nu när så många grannar sitter hemma och jobbar tänkte jag att fler kanske behöver få in rörelsen i vardagen, så jag bjöd in till träning i trädgården, säger Caroline Engvall.
Då var det vår, och solen värmde. Men lunchträningarna blev så populära att de har fortsatt ända in i vintern. Nu har de även utvecklats till kvällsträningar i en närliggande park, och Caroline Engvall har startat facebookgruppen ”Rörelseglädje i Enskede”, där hon flaggar för kommande pass. Folk som vill dyker upp, betalar en slant och får sig en daglig dos rörelse – och nya muskler på det.
– Jag är utbildad gruppträningsinstruktör med en bakgrund på bland annat Sats, och brinner för funktionell träning, alltså träning som stärker dig i vardagen, utan prestation. När vi är i parken kan vi exempelvis springa mellan träd, eller köra dips och armhävningar mot parkbänkar.
Passen skiftar. Lusten styr. Caroline bjuder antingen på det pass hon själv känner för, eller något en deltagare har önskat. Just den här dagen är det tabata, alltså en form av intervallträning. Men vi börjar med lite uppvärmning. Vartefter folk droppar in får de gå till fram till ett äppelträd och ta sig ett kvastskaft, som vi sedan snurrar runt kroppen enligt Carolines instruktioner, ”härligt att se hur ni ökar rörligheten.” Sedan delar hon in oss i fyra grupper, där några får ta gummiband och andra tunga säckar, så kallade bulgarian bags. Det är tre övningar per station, och medan Caroline sedan susar runt och gör rent redskapen (corona), så får vi någon minuts aktiv vila – typ göra tåhävningar. Det är mycket skratt, man hjälper, peppar och guidar varandra.
– Vi jämför oss inte här i trädgården, det är ingen tävling, alla jobbar i sitt tempo, säger Caroline Engvall.
En kvinna säger att de här stunderna har varit hennes räddning det senaste halvåret, ”annars sitter jag mest hemma i källaren med ett litet fönster och stirrar in i en dator” – och får medhåll av flera. Och Caroline Geijer säger att det var länge sedan hon rörde på sig så mycket.
– Det är så enkelt att springa över hit, bara minuter från mitt hem. Jag får komma ut, träffa lite folk och blir uppiggad. Dessutom har Caroline lärt mig att jobba långsamt, att göra övningarna sakta. Resultatet är att jag inte alls har ont i kroppen längre trots att jag sitter så mycket vid datorn, varken ryggen eller axlarna, vilket känns fantastiskt, säger Caroline Geijer.
Ja, kroppen mår bra av rörelsen, men även själen får sitt när grannar lär känna varandra.
– Jag har bott här i cirka 15 år men har aldrig känt så många Enskedebor som nu, säger Caroline Geijer.
”Snyggt jobbat, men än får ni inte gå hem”, tjoar Engvall när tabata-rundan är klar. Hon går fram till sin högtalare, drar på låten ”Bring Sally up” och ber oss köra squats genom hela låten. En brännande utmaning för lår och core.
– Man vill ju se till att alla får sig en endorfin-kick innan de går hem, säger Caroline Engvall med ett leende.
Finns det ingen rörelse-grupp i ditt kvarter? (Kanske ska du starta en?) Då är här två andra tips för att öka rörelsen i vardagen.
1. Kul med kollegor
Ja, ni sitter utspridda på olika ställen. Men kan ni koppla upp er för möten, så kan ni ses och träna ihop också. Det har man gjort på bland annat stålföretaget Outokumpu.
- Vi var tidiga med åtgärder för att skydda våra anställda. Vi har en fabrik i norra Italien som fick stänga ner redan i februari, så vi förstod direkt allvaret, säger den svenska kommunikationschefen Jonas Nordlund.
Förutom att skicka hem tjänstemän , och erbjuda flextid, där man får jobba mellan klockan 6–22 bara man utför sina uppgifter, förstod de att de även behövde stötta sammanhållningen.
- Vi har kört morgongympa. En person per dag får hålla i ett pass, det kan vara yoga eller core-övningar. Passen är bara tio minuter långa, så att så många som möjlighet ska kunna delta. Väldigt roligt och uppiggande.
2. Lär känna någon ny på promenad
Walking talking är en ny app som gör det lättare för dig att hitta promenadsällskap i ditt närområde.
– Många har svårt att komma ut så mycket som de behöver, det här är ett sätt att inte bara få frisk luft utan även träffa nya personer, säger skaparen Therese Ericsson, som jobbat med friskvård i många år.
Tjänsten är gratis, du loggar in och skriver vilken dag och tid du tänker gå en runda, och så får du se om någon nappar.
– Jag har gått med människor jag aldrig tidigare träffat, som en ambassadör som ville lära sig svenska, en kvinna som ändrat sitt liv och helt bytt bana. Så jag får inte bara en promenad, utan också en story. Väldigt spännande.
AV LINDA NEWNHAM
FOTO: JOHAN ALMBLAD
Nästa artikel
Häromdagen när Tove satt i en lastbil som skulle testköras, kom det fram en kollega som hon tidigare jobbat mycket med. Ja, han tog en extrasväng bara för att säga hej och snacka med henne i några minuter.
– Det gjorde mig så varm i hjärtat. Precis som när tidigare kollegor vinkar till mig i matsalen för att jag ska komma och sitta med dem. Känslan av att inte bara vara accepterad, utan inkluderad är fantastisk. Att man inte pratar med mig för att man måste, utan för att man vill, för att vi trivs i varandras sällskap, säger hon.
Tove Öhman möter oss med ett stort leende ute på parkeringen på Traton/Scania, där hon jobbar som IT-konsult. Hon har arbetat här länge och verkar vara tjena tjena med många i byggnaden.
– Nja, bara i Södertälje är vi 20 000 som jobbar här, så det vore att drar det långt att säga att jag känner de flesta, men jag sticker säkert ut.
När hon först anställdes av företaget var det i en helt annan skepnad. Då levde hon som man. Liksom många transpersoner vill hon inte berätta sitt tidigare namn, det kallas ofta död-namn eftersom det tillhör ett tidigare liv.
För knappt fem år sedan kom Tove ut som kvinna. Då var hon 44 år. Att det tog så lång tid att bli sitt verkliga jag handlade om rädsla och förnekelse.
– Den första jag behövde komma ut för var mig själv, och det tog tid. Det inre motståndet var starkt, baserat på allt jag hört och sett under min uppväxt.
Hennes första minne är hur hon en gång som liten såg en gul klänning i ett skyltfönster, den vackraste hon sett. Hon bönade och bad, skrek och betedde sig för att få prova dem, men fick kalla handen.
– Det blev sedan en historia som ofta återberättades, och som folk skrattade gott åt. Där såddes fröet till att det här av någon anledning skulle vara fel.
Hon understryker att hon innerst inne alltid har varit tjej, aldrig pojke, hon har bara sett ut som en sådan.
– Men jag lärde mig tidigt att det jag ser i spegeln är facit, det känslorna säger mig är fel.
Det fanns heller inga förebilder att spegla sig i, inte ens någon som levde som öppet gay på orten där hon växte upp.
– Såg man en transperson var det exempelvis som i filmen Crocodile Dundee, där huvudpersonen begår ett övergrepp på en transkvinna - en scen alla skrattade åt. Ja, transpersoner var några man hånade eller garvade åt, verkligen inget man ville vara.
Utåt sett fungerade Tove bra, hon utbildade sig till civilingenjör men har även jobbat som operasångare. Hon träffade sin fru och fick barn, och under småbarnsåren fanns det inte riktigt tid att fundera på sig själv. Det var blöjbyten, varvat med nattningar och kvartssamtal. Men ju längre tiden gick, desto mer började hon känna sig som ett tomt skal.
– Samtidigt visste jag att den dag jag ens gläntande på locket till mina känslor så skulle det flyga iväg, så jag drog mig för att göra det.
Under pandemin började hon ändå ha lite mascara och målade naglarna ibland. Ja, hon testade sig fram, och hittade saker i sig själv som hon tyckte om.
– Till slut landade jag i känslan: Ska jag gå genom hela livet utan att vara mig själv? Vad är då meningen med livet? Och tänk om jag dör innan mina nära får veta vem jag egentligen är?, säger hon och lägger till:
– Men visst var det skrämmande, i många länder finns det fortfarande dödsstraff för sådana som mig, även i Sverige finns det många fördomar kvar. Och jag visste inte hur min familj skulle reagera. Tänk om de skulle ta avstånd?
Att berätta för frun och barnen var jobbigt, men gick bra.
– Det briserade en bomb i familjen, en regnbågsbomb. Det var förstås mycket tårar och oro, men det jag sa togs emot på ett respektfullt sätt. Det är fint att se hur våra barn är av en annan mer öppensinnad generation. Även min fru har varit ett fantastiskt stöd. Vi har fått en djupare kontakt som familj nu. Jag är lyckligt lottad.
Och när hon väl kommit ut på hemmaplan fick hon bråttom. Herregud, halva livet hade ju redan gått! Så Tove bestämde sig för att berätta även på jobbet.
– Min chef blev förvånad och lite röd om kinderna, men att jag vågade berätta säger mycket om henne som chef. Hade hon varit en sådan som dragit olämpliga skämt hade hon inte fått mitt förtroende.
Däremot stod chefen lite handfallen. Okej, vad gör vi nu? Men ibland är gott ledarskap att inse när man behöver be om hjälp.
– Man skulle kunna tro att det i en så stor koncern som Scania skulle finnas en guide redo för chefer om hur man gör när en medarbetare byter kön. Men det fanns inte, så hon bad mig projektleda detta och säga hur jag vill ha det.
Det var mycket som behövde göras. Systemen behövde uppdateras och Tove fick en ny passerbricka med sitt nya namn. De beslutade också att så snart som möjligt skicka ut ett nyhetsbrev till hela sektionen, där man berättade att Tove kommit ut som kvinna.
– Att komma ut tar på krafterna, så jag orkade inte göra det om och om igen. Tänk dig själv att komma till ett möte och behöva berätta din livshistoria, fast att mötet egentligen ska handla om hur vi utvecklar nästa generations batteridrivna lastbilar.
Tove tog också initiativ till att skapa en steg för steg-guide för hur man skapar en trygg och bra arbetsplats för transpersoner och icke-binära. Hon visar oss broschyren och säger att den nu finns i alla entréer.
– Jag tror vi är första stora koncernen som har en så här matnyttig guide. Det gör mig stolt att jobba på Scania.
Visst var hon på förhand rädd för många saker, med tanke på hur utsatta transpersoner är i samhället. Exempelvis var hon inställd på att hennes bil kunde bli vandaliserad på parkeringen.
– Jag försökte förbereda mig mentalt på saker som skulle göra mig ledsen, vad jag då skulle göra, som att polisanmäla, och vad jag behövde få stöd och hjälp med.
Men bilen är oskadd och Tove konstaterar att hon har varit relativt förskonad från hot och hat, även om hon fått en del förminskande kommentarer (och tyvärr är det ju de negativa kommentarerna man minns).
– Vissa personer kommer alltid ha svårt för mig, men jag kan inte förminska mig för dem. Vad är livet då till för? Jag brukar påminna mig själv om att de allra flesta har mött mig med vänlighet och nyfikenhet.
Hon njuter av att äntligen leva som kvinna, även om en av de saker som förvånat henne på arbetsplatsen är skillnaden på hur man bemöts som man respektive kvinna.
– När jag hade mörk röst och såg ut som en man kunde jag vara osäker på en sak, men ändå få igenom mina idéer. Som kvinna behöver jag jobba mycket hårdare och ha vassare argument för att bli lyssnad på. Och det trots att jag är mer kompetent nu än för några år sedan, säger Tove och lägger sedan till att:
– Livet upphör aldrig att förvåna Det finns alltid nya saker man ska lära sig. Eller hur?
