Livet suger regelbundet, det brukar Mia Törnblom påminna om. Men genom att öva på självledarskap tar du dig lättare igenom såväl små dagliga kriser som en pandemi där ovissheten är stor. Mia hjälper dig att komma igång.
Publicerad 15 dec. 2020
Få kommer att glömma år 2020. Att det skulle ta en så oväntad vändning kunde väl ingen förutspå. Många tjänstemän skickades hem att jobba vid sina köksbord – och ingen kan nu svara på exakt hur länge detta kommer att pågå.
– Självledarskapet har aldrig varit viktigare, säger ledarutvecklaren Mia Törnblom, vars senaste bok "Sårbar och superstark" handlar om att ta makten över sitt liv.
Och då har Mia ändå jobbat med självledarskap och självkänsla i över 20 år. Men det som är speciellt just nu är osäkerheten kring vad som händer härnäst.
– Vi befinner oss i en tid av stor ovisshet, där förutsättningarna kan ändras över en dag, det har vi fått erfara. Och just ovisshet är inte människans bästa gren. Så det har aldrig varit viktigare att göra det man kan, hur litet det än må vara, som ger känslan av påverkanskraft.
Därför tipsar Mia om att fortsätta sätta mål, inte långsiktiga mål (det är svårt när villkoren kan ändras snabbt), utan mikromål.
– Sätt mål för dagen, det ger en känsla av att du uppnår saker, och kraft och energi att fortsätta.
Det är också viktigt att stärka sitt självledarskap. Men vad innebär då detta ord som så många svänger sig med?
– Ja, det har blivit populärt att prata om självledarskap. Tyvärr blir det ibland fel, när chefer och ledningsgrupper ser det som ett sätt att lägga över ansvaret på individen utan att erbjuda förutsättningar att lyckas. Chefen och arbetsgivaren har sina ansvar i att leda arbetet. När jag träffar en person som inte tränar fysiskt regelbundet så är orsaken aldrig att de inte vet hur man gör, men när jag träffar människor som inte tränar självledarskap så är orsaken ofta just brist på kunskap i metod och teknik. Så till alla arbetsgivare som använder begreppet vill jag hylla och samtidigt vara tydlig med att det innebär ett ansvar att ge medarbetare förutsättningar för att lyckas.
Självklart har vi alla parallellt med detta ett eget ansvar att öva oss i att leda oss själva, som handlar om hur vi leder och förhåller oss till oss själva.
– Jag brukar säga att vi i alla situationer, relationer och konflikter både ska se och ta ansvar för vår egen del. Att öva på självledarskap eller inte är lite som skillnaden mellan att ställa sig i starten på ett maratonlopp och chansa på att det går bra, ”fyra mil, jag har det nog i kroppen”, eller att träna innan. Loppet är fortsatt lika långt, men våra förutsättningar för att både lyckas och kanske njuta av det ökar.
Ja, det hjälper dig att kunna njuta av tillvaron trots att den inte bara innehåller glädje, fantastiska människor och möjligheter. För dessa saker blandas flitigt med motgångar eller känslan av att bli bortvald. Du kommer att göra fler misstag, bli missförstådd och orättvist behandlad. Sådant är livet!
– Det går inte påverka. Det du däremot har makt att förändra är hur väl förberedd du är och hur du väljer att låta dig påverkas av de utmaningar som livet innebär. Genom att investera tid och engagemang i dig själv och dina behov blir du bättre förberedd inför nästa motgång och besvikelse. Ja, du rustar dig att hantera livet på livets villkor.
Grunden i detta är som du säkert kan gissa god självkännedom och medvetenhet kring dina behov – samt att se sin egen del i saker. Visst ska du tillåta dig att bli arg, frustrerad och besviken, men när du fastnar i ältande och bitterhet så leder det ofta till andra negativa beteenden.
– Det kan vara att vi försöker ”lyfta” oss själva genom att förminska någon annan eller konstant går runt med känslan av att den vi är och det vi gör aldrig duger, aldrig någonsin räcker till. Negativa känslor som dessa skapar en enorm självcentrering som hindrar oss att leva våra liv fullt ut.
Så när du fastnar i den här typen av ältande, där du slår på dig själv eller stör dig på andra, gör du klokt i att stanna upp och fråga dig själv: Vad handlar det här om hos mig? Vilka känslor väckte detta? Vad har jag för del i det här? Varför blev jag så upprörd? Är min självkänsla hotad? Min ambition med framtiden? Eller min känslomässiga trygghet? Blev mitt ego sårat?
Men då kan man känna att ”varför ska jag göra det? Det var ju hennes fel.”
– Att älta andras tillkortakommanden kännas vara skönt för stunden, men är i förlängningen inte så smart. Till slut är det som att personen har flyttat in i ditt huvud. Hen betalar inte hyra, hen bara bor där och tar upp space och energi, förklarar Mia.
En annan del handlar om att få koll på sina behov, vad du tarvar för att må bra. Och här påminner Mia om att de behov du hade innan pandemin troligen inte är samma som de du har idag.
– Tidigare fick du säkert spontana pauser genom att du småpratade med kollegor i korridoren. Nu behöver du själv se till att få dem. Så fundera på vad som ger dig en känsla av avkoppling. För vissa är det en promenad, för andra en stund i soffan med en gitarr. Kom ihåg att ta fler pauser, och att de ska ge dig återhämtning och energi.
Och när du tidigare gick runt på kontoret var det folk som hejade, log och kanske ropade ”snyggt jobbat igår.” Mycket av den dagliga valideringen och bekräftelsen har försvunnit, vilket innebär att du behöver bekräfta dig själv lite extra just nu.
– Det vi inte längre får av vår omgivning, behöver vi ge till oss själva, annars är risken att man känner sig låg, tappar fokus och enbart ser hinder och sina egna brister.
Därmed inte sagt att du är ensam i världen och ska klara allt själv. Tvärtom, självledarskap handlar många gånger om modet att visa sig sårbar genom att exempelvis be om hjälp, ta emot hjälp, säga att du inte förstod, eller att du har glömt något viktigt.
– Om din chef eller kollega tidigare kunde se att du var stressad och fråga om du ville ha en hjälpande hand, så behöver du nu signalera att ”imorgon skulle jag behöva bolla den här frågan.”
Ett bra verktyg i detta är strukturerad reflektion, där du funderar både på vad som inte gått så bra, och vad du är glad och tacksam över.
– Att reflektera är som jogging för själen. Det finns till och med forskning som visar att vi utvecklas mer och presterar bättre om vi regelbundet bekräftar våra prestationer för oss själva, än om vi enbart får bekräftelse från andra.
Men detta är ingen quick fix, utan kräver sin insats i form av tålamod och regelbunden övning.
– Att läsa den här artikeln, luta sig tillbaka och känna sig nöjd fungerar ungefär lika bra som att läsa en bok om löpning och tro att man ska få bättre kondition, skrattar Mia.
AV LINDA NEWNHAM
Här är fyra frågor. Ta för vana att reflektera över dem en stund innan du checkar ut för dagen. I förlängningen kommer att göra dig såväl nöjdare som mer produktiv.
1. Vad var inte så bra idag, och vad lär jag mig av det?
2. Vad är jag stolt över?
3. Vad är jag glad för?
4. Vad behöver jag hjälp med inför morgondagen?
Nästa artikel
Häromdagen när Tove satt i en lastbil som skulle testköras, kom det fram en kollega som hon tidigare jobbat mycket med. Ja, han tog en extrasväng bara för att säga hej och snacka med henne i några minuter.
– Det gjorde mig så varm i hjärtat. Precis som när tidigare kollegor vinkar till mig i matsalen för att jag ska komma och sitta med dem. Känslan av att inte bara vara accepterad, utan inkluderad är fantastisk. Att man inte pratar med mig för att man måste, utan för att man vill, för att vi trivs i varandras sällskap, säger hon.
Tove Öhman möter oss med ett stort leende ute på parkeringen på Traton/Scania, där hon jobbar som IT-konsult. Hon har arbetat här länge och verkar vara tjena tjena med många i byggnaden.
– Nja, bara i Södertälje är vi 20 000 som jobbar här, så det vore att drar det långt att säga att jag känner de flesta, men jag sticker säkert ut.
När hon först anställdes av företaget var det i en helt annan skepnad. Då levde hon som man. Liksom många transpersoner vill hon inte berätta sitt tidigare namn, det kallas ofta död-namn eftersom det tillhör ett tidigare liv.
För knappt fem år sedan Tove ut som kvinna. Då var hon 44 år. Att det tog så lång tid att bli sitt verkliga jag handlade om rädsla och förnekelse.
– Den första jag behövde komma ut för var mig själv, och det tog tid. Det inre motståndet var starkt, baserat på allt jag hört och sett under min uppväxt.
Hennes första minne är hur hon en gång som liten såg en gul klänning i ett skyltfönster, den vackraste hon sett. Hon bönade och bad, skrek och betedde sig för att få prova dem, men fick kalla handen.
– Det blev sedan en historia som ofta återberättades, och som folk skrattade gott åt. Där såddes fröet till att det här av någon anledning skulle vara fel.
Hon understryker att hon innerst inne alltid har varit tjej, aldrig pojke, hon har bara sett ut som en sådan.
– Men jag lärde mig tidigt att det jag ser i spegeln är facit, det känslorna säger mig är fel.
Det fanns heller inga förebilder att spegla sig i, inte ens någon som levde som öppet gay på orten där hon växte upp.
– Såg man en transperson var det exempelvis som i filmen Crocodile Dundee, där huvudpersonen begår ett övergrepp på en transkvinna - en scen alla skrattade åt. Ja, transpersoner var några man hånade eller garvade åt, verkligen inget man ville vara.
Utåt sett fungerade Tove bra, hon utbildade sig till civilingenjör men har även jobbat som operasångare. Hon träffade sin fru och fick barn, och under småbarnsåren fanns det inte riktigt tid att fundera på sig själv. Det var blöjbyten, varvat med nattningar och kvartssamtal. Men ju längre tiden gick, desto mer började hon känna sig som ett tomt skal.
– Samtidigt visste jag att den dag jag ens gläntande på locket till mina känslor så skulle det flyga iväg, så jag drog mig för att göra det.
Under pandemin började hon ändå ha lite mascara och målade naglarna ibland. Ja, hon testade sig fram, och hittade saker i sig själv som hon tyckte om.
– Till slut landade jag i känslan: Ska jag gå genom hela livet utan att vara mig själv? Vad är då meningen med livet? Och tänk om jag dör innan mina nära får veta vem jag egentligen är?, säger hon och lägger till:
– Men visst var det skrämmande, i många länder finns det fortfarande dödsstraff för sådana som mig, även i Sverige finns det många fördomar kvar. Och jag visste inte hur min familj skulle reagera. Tänk om de skulle ta avstånd?
Att berätta för frun och barnen var jobbigt, men gick bra.
– Det briserade en bomb i familjen, en regnbågsbomb. Det var förstås mycket tårar och oro, men det jag sa togs emot på ett respektfullt sätt. Det är fint att se hur våra barn är av en annan mer öppensinnad generation. Även min fru har varit ett fantastiskt stöd. Vi har fått en djupare kontakt som familj nu. Jag är lyckligt lottad.
Och när hon väl kommit ut på hemmaplan fick hon bråttom. Herregud, halva livet hade ju redan gått! Så Tove bestämde sig för att berätta även på jobbet.
– Min chef blev förvånad och lite röd om kinderna, men att jag vågade berätta säger mycket om henne som chef. Hade hon varit en sådan som dragit olämpliga skämt hade hon inte fått mitt förtroende.
Däremot stod chefen lite handfallen. Okej, vad gör vi nu? Men ibland är gott ledarskap att inse när man behöver be om hjälp.
– Man skulle kunna tro att det i en så stor koncern som Scania skulle finnas en guide redo för chefer om hur man gör när en medarbetare byter kön. Men det fanns inte, så hon bad mig projektleda detta och säga hur jag vill ha det.
Det var mycket som behövde göras. Systemen behövde uppdateras och Tove fick en ny passerbricka med sitt nya namn. De besluta också att så snart som möjligt skicka ut ett nyhetsbrev till hela sektionen, där man berättade att Tove kommit ut som kvinna.
– Att komma ut tar på krafterna, så jag orkade inte göra det om och om igen. Tänk dig själv att komma till ett möte och behöva berätta din livshistoria, fast att mötet egentligen ska handla om hur vi utvecklar nästa generations batteridrivna lastbilar.
Tove tog också initiativ till att skapa en steg för steg-guide för hur man skapar en trygg och bra arbetsplats för transpersoner och icke-binära. Hon visar oss broschyren och säger att den nu finns i alla entréer.
– Jag tror vi är första stora koncernen som har en så här matnyttig guide. Det gör mig stolt att jobba på Scania.
Visst var hon på förhand rädd för många saker, med tanke på hur utsatta transpersoner är i samhället. Exempelvis var hon inställd på att hennes bil kunde bli vandaliserad på parkeringen.
– Jag försökte förbereda mig mentalt på saker som skulle göra mig ledsen, vad jag då skulle göra, som att polisanmäla, och vad jag behövde få stöd och hjälp med.
Men bilen är oskadd och Tove konstaterar att hon har varit relativt förskonad från hot och hat, även om hon fått en del förminskande kommentarer (och tyvärr är det ju de negativa kommentarerna man minns).
– Vissa personer kommer alltid ha svårt för mig, men jag kan inte förminska mig för dem. Vad är livet då till för? Jag brukar påminna mig själv om att de allra flesta har mött mig med vänlighet och nyfikenhet.
Hon njuter av att äntligen leva som kvinna, även om en av de saker som förvånat henne på arbetsplatsen är skillnaden på hur man bemöts som man respektive kvinna.
– När jag hade mörk röst och såg ut som en man kunde jag vara osäker på en sak, men ändå få igenom mina idéer. Som kvinna behöver jag jobba mycket hårdare och ha vassare argument för att bli lyssnad på. Och det trots att jag är mer kompetent nu än för några år sedan, säger Tove och lägger sedan till att:
– Livet upphör aldrig att förvåna Det finns alltid nya saker man ska lära sig. Eller hur?