Den svenska dataspelsbranschen är på många sätt en framgångssaga. Inte konstigt att det råder kompetensbrist, vilket man i hög grad löst genom arbetskraftsinvandring. Men det finns ett enklare sätt att locka talanger: schyssta villkor.
Publicerad 23 nov. 2020
Bara 2019 hade svenska dataspelsundret en tillväxt på 27 procent, enligt Dataspelsbranschens spelutvecklarindex. Deras omsättning motsvarar ungefär den svenska exporten av pappersmassa eller järnmalm. Eftersom Sverige är så litet började svenska branschen tidigt göra spel för världen, vilket var ett lyckokast. Det stannade alltså inte vid succéer som Candy Crush och Minecraft – utan det här har med åren visat sig vara en svensk paradgren.
– Eftersom vi är en ung bransch, kan vi göra saker på nya sätt, prova nya vägar, vilket är roligt. Men samtidigt har branschen vissa barnsjukdomar, inte minst vad gäller arbetsmiljöfrågor så som en ofta romantiserad syn på övertid. Så på vissa områden behöver branschen ”växa upp”, säger Alexandra Dahlberg, narrative lead och arbetsplatsombud på Thunderful development.
Ja, den snabbväxande perioden har medfört vissa svårigheter som är klassiska när företag går från små, familjära ställen där alla hänger med alla, till att bli större firmor. Alexandra Dahlberg var anställd nummer 18 när hon anställdes, och säger som exempel att de var över 90 medarbetare innan det fanns en HR-person.
– Och det tog ett tag innan vi förstod att vi enligt lag skulle ha ett arbetsmiljöombud , säger hon.
– Att växa är såklart roligt, och vissa bolag sköter sig utmärkt, men den stora skillnaden på en liten familjär firma och ett större företag är att det behövs en professionalism i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det går inte längre att som chef ha en kompisrelation och tänka ”vi snackar om det” till flera hundra anställda, säger Magnus Gerentz, utredare på Unionen som tittat på dataspelsbranschen
Kanske är det därför som Unionen har märkt ett stort intresse i branschen för klassiska arbetsmiljöfrågor. Det har också bildats gräsrotsrörelser, även internationellt, där man exempelvis efterfrågar kollektivavtal .
– Det är länge sedan den här branschen bestod av 20-åringar som såg det som sin hobby, det här är vårt yrke. Självklart vill vi ha samma regler, rättigheter och förmåner som i andra branscher, säger Petter Karlsson, play designer på Toca Boca.
En välkänd stötesten är övertid, eller ”crunch”, alltså perioder av extremt hög arbetsbelastning inför specifika deadlines och spelsläpp. Ibland på grund av bristande planering, där man inte tagit tillräcklig med höjd för att problem uppstår. Men ibland också för att det lever kvar en romantiserad bild av kollegor som jobbar hårt tillsammans nätterna igenom.
– Precis som i många andra kreativa och konstnärliga yrken förväntas man på vissa håll brinna för sitt jobb. Jag älskar mitt jobb och går gärna all in, men jag är också förälder och älskar mitt barn, så i förlängningen måste jag ha ett tryggt arbete med rimliga förväntningar, säger Alexandra Dahlberg.
Petter Karlsson berättar om kollegor i branschen som vittnat om att övertid på deras företag snarast är en norm. På andra håll handlar det snarare om ”osynlig övertid”, där man kanske tar jobb med sig hem och fortsätter jobba när barnen har lagt sig.
– Att jobba intensivt i sluttampen av ett projekt kan väl vara okej, men långvarig stress ökar inte kreativiteten, utan kan knäcka människor. I förlängningen är de få som vill slita tills de blir sjuka, jag tror snarare att slit leder till att man slutar, säger Petter Karlsson.
– Allt sådant här borde företagen ta på allvar, för som programmerare behöver man inte stanna i branschen. Man kan ju lika gärna jobb som konsult på ett IT-företag, med bra lön och schyssta villkor, säger Magnus Gerentz.
För att täcka upp kompetensbristen har dataspelsbranschen i hög grad använt sig av arbetskraftsinvandring. Men det finns enklare lösningar. På Alexandras företag Thunderful development drev en grupp anställda länge frågan om kollektivavtal .
– Till slut var alla knutar upplåsta och vi fick ett avtal på plats. Det var en lättnad. Över 90 procent av alla anställda i Sverige har ju kollektivavtal , och det här var ett bevis på att vi är lika mycket värda som alla andra, säger hon.
– Ja, ett bolag kan ha bra förmåner och regler, men många av de sakerna kan tas bort i en handvändning. Med ett kollektivavtal går inte det att göra. På så sätt är det en kvalitetsstämpel, säger Petter Karlsson.