Unionen om konjunkturen: Chefsekonomen har ordet

Sveriges beredskap är god. Få ord har gjorts till skämt så grundligt som Per Albin Hanssons berömda replik i ett tal på Skansen den 27 augusti 1939, fem dagar innan andra världskriget bröt ut. Sverige var, som det skulle visa sig, allt annat än rustat. 

Det är förstås så att en politisk ledning aldrig på förhand kan kalibrera beredskapen helt rätt och ibland inte kan erkänna att den brister – men det vi vet är att när krisen väl är ett faktum är det oftast för sent att bygga om system och infrastruktur. 

Irankriget är inte över, även om en vapenvila för tillfället råder. Det ingen vet är hur länge kriget varar, och vi vet därmed inte heller hur det kommer att påverka den globala ekonomin. Vår prognos antar att sjötrafiken i Hormuzsundet återgår till ett mer normalt läge under maj eller juni, vilket vi bedömer som den mest sannolika utvecklingen. 

Förutsatt att det blir så får Sverige en relativt god tillväxt 2026 och 2027, exporten tar över rollen från konsumtionen som det stora dragloket i ekonomin. Arbetsmarknaden fortsätter att återhämta sig, men i långsam takt.  

Det alla vet är att Trump-administrationen under det senaste året har gjort återkommande kriser till ett normaltillstånd. Höjda tullar, hot mot Grönland, hantering av Rysslands krig mot Ukraina, attacker på den amerikanska centralbankens oberoende med mera – och nu krig i Mellanöstern. Spännvidden för vad som kan hända med svensk ekonomi de närmaste åren är större än på mycket länge. 

I det här läget är det rimligt att fråga sig om de svenska systemen för att hantera kriser är i den form de borde vara och om vår beredskap är god. 

Tre ben behövs för stabilitet 

Det ekonomisk-politiska ramverket vilar på tre ben: lönebildningen, penningpolitiken och finanspolitiken understödd av starka automatiska stabilisatorer.  

När de tre samverkar på rätt sätt får vi prisstabilitet, hög tillväxt, hög sysselsättning och en ekonomi som klarar chocker. Det är ett ramverk som arbetsmarknadens parter och politiken byggde upp i kölvattnet av 90-talskrisen, och nu, när nya kriser hopar sig, är det värt att påminna sig om hur det fungerar. 

Lönebildningen fungerar bra. Industriavtalet har sedan 1998 levererat det som det är konstruerat för att leverera: höga reallöneökningar över tid, ökad produktivitet , internationellt konkurrenskraftiga företag tillsammans med hög sysselsättning.  

Penningpolitiken hanterade kostnadskrisen efter pandemin väl överlag. Om Irankriget driver upp oljepriset ytterligare och under en längre tid, hamnar Riksbanken i ett läge där inflationen och realekonomin drar åt olika håll. Det kan bli en svår balansgång för en centralbank som just hunnit andas ut.  

Finanspolitiken brister. Sverige har mycket goda statsfinanser, vilket ger en sittande regering möjlighet att agera. Men då behöver den göra det – i tid. Forskningen är tydlig: finanspolitiken, oavsett regering, reagerar ofta sent – det är också en återkommande kritik från Finanspolitiska rådet. Därför behövs automatiska stabilisatorer. 

Att regeringar under flera vintrar kommer med besked om elprisstöd i efterhand vittnar om att det går för långsamt att få till politiska beslut i Sverige. 

Att järnvägslinjer som Malmbanan fungerar dåligt är ett av många tecken på att också vår infrastrukturberedskap brister, och att politiken har svårt att fatta även viktiga långsiktiga beslut. 

Finanspolitiken har dessutom under lång tid varit nästan helt frånvarande när det gäller arbetsmarknaden, vilket har lett till en onödigt hög arbetslöshet. 

Beredskap byggs med automatiska stabilisatorer 

Då finanspolitiken ofta reagerar för långsamt vid lågkonjunkturer och kriser är de automatiska stabilisatorerna avgörande. Utan att politiska beslut behövs försvarar de hushållens köpkraft , håller efterfrågan uppe och dämpar på så vis fallet i ekonomin. Två stötdämpare är i sämre skick än de måste vara: arbetslöshetsförsäkringen och systemet för korttidsarbete.  

A-kassan har avrustats i tre decennier. I början av 90-talet fick en privatanställd tjänsteman med en medianlön ut 80 procent av sin tidigare lön i ersättning från a-kassan . 2024 uppgick ersättningen endast till 56 procent – under OECD-snittet och långt under våra grannländer. 

När en ny lag trädde i kraft i oktober 2025 förstärktes dessutom nedtrappningen under arbetslöshetsperioden. Dag 151 får en privatanställd tjänsteman nu ut runt 23 800 kronor före skatt. 

Dessa mycket stora försämringar innebär att försäkringens stabiliserande funktion har försvagats. När ersättningen sjunker, minskar de arbetslösas konsumtion och en konjunkturnedgång blir djupare än den hade behövt bli. När nästa kris kommer står vi bakom en halvt nedmonterad skyddsmur. 

En annan lika viktig negativ effekt av en urholkad a-kassa är att den pressar individer till att ta vilket jobb som helst. Det försämrar matchningen på arbetsmarknaden, något som i förlängningen påverkar produktiviteten negativt. 

Lösningen är tydlig: taket i a-kassan behöver höjas och indexeras mot löneutvecklingen. Nedtrappningen behöver tas bort. Det handlar inte bara om individers trygghet – det är också en fråga om svensk ekonomis återhämtningsförmåga. Vi fördjupar oss i arbetslöshetsförsäkringen i ett eget kapitel i rapporten. 

Korttidsarbete är en annan försvarslinje som skyddar företag som i grunden är konkurrenskraftiga och deras anställda vid tillfälliga och allvarliga kriser. Sverige har i dag två parallella system för korttidsarbete – ett som kan aktiveras av regeringen vid ”djup lågkonjunktur”, samt ett öppet, permanent system, där arbetsgivare löpande kan ansöka om stöd. 

Erfarenheterna från pandemin visar tydligt att det öppna systemet inte är byggt för stora kriser. Politiken tvingades till ständiga regeländringar och ansökningarna kunde inte hanteras rättssäkert. En statlig utredning föreslog redan 2023 att de två systemen skulle ersättas av ett enda, en reviderad version av det öppna och permanenta systemet. Arbetsmarknadens parter har tillstyrkt utredningens förslag men regeringen har lagt det i byrålådan istället för att föra ut det i fält. Ett nytt system behöver komma på plats innan nästa kris – inte mitt under den. 

Vi är förberedda för det som sker nu. Så sa statsminister Ulf Kristersson på en pressträff den 5 mars. Statsministerns ord riskerar att i det kollektiva minnet hamna i samma dåliga sällskap som Per Albin Hanssons. 

Knappt två månader senare var tonen något annorlunda: I det läget [vi är i nu] måste vi göra allting rätt här hemma. Det finns inget utrymme att chansa eller att hoppas på det bästa. De orden kan stå sig – om de följs av handling. Sveriges företag och löntagare ska inte längre behöva hoppas på det bästa när nästa kris kommer.  

Sveriges beredskap är halvdan.