En anonym berättelse om kränkande särbehandling: ”Du har inte förbättrats alls”

Chefens ord var inte oväntade, men högg ändå till i magen. Det var lönesamtal och jag hade varit på arbetsplatsen ungefär ett år.

Detta är ett innehåll från Unionen Opinion.

Publicerad 06 juli 2021

Kvinna med halvdolt ansikte Chefens ord var inte oväntade, men högg ändå till i magen. Det var lönesamtal och jag hade varit på arbetsplatsen ungefär ett år. Redan första veckan i min roll som mellanchef på arbetsplatsen märkte jag att något inte stämde. Kollegorna var tillbakadragna och tysta, chefen var uppvarvad och framhöll tydligt hur bra allting funkade här.

Jag är en sådan som ofta för andras talan och här var det många som hade en talan att föra genom mig. Det var många som ganska snart berättade om att de inte mådde bra under ledarskapet. ”Du är stark och kan ta i det här” sade en medarbetare en dag på väg hem från jobbet. Jag kände mig stark och gjorde just det, tog ett snack med chefen och berättade att jag upplevde att många mådde dåligt och att arbetsmiljön inte var bra.

 

“Jag var därefter stark i över ett år, trots att chefen vägrade prata med just mig”

 

Jag var därefter stark i över ett år, trots att chefen vägrade prata med just mig, trots att chefen hade en annan ton och ett annat minspel mot mig. Behandlade mig som att jag inte fanns i rummet. Trots att chefen på mitt lönesamtal sa att jag inte förbättrats alls, jag hade verkligen lagt manken om att prestera bra i mitt jobb. Jag var stark tills jag inte var det längre.

Jag minns att jag satt hos företagshälsovården, min pappa hade blivit sjuk och jag hade fått till ett samtal där eftersom jag inte mådde bra. Var ständigt förkyld, sov hela tiden, var nedstämd och orkeslös. Initialt började jag prata om min pappa, men så fort jag började berätta om arbetsplatsen, chefen och allt som hände och inte hände där förstod jag hur arbetssituationen påverkade mig. Jag var beroende av jobbet och den ekonomiska trygghet det gav mig, gillade mitt arbete, jobbade hårt för att vara värdefull tillbaka. Sedan hade jag också en chef som med allt annat än en konkret mening sa att jag skulle bort. Som ville att jag varje dag skulle känna att jag inte hörde dit, att jag var fel.

 

“Jag förstår att den här chefen inte hade kunskaper eller verktyg för att kunna arbeta bra med arbetsmiljön”

 

Så här i efterhand ser jag allt som brast. Jag kan se härskartekniker och kränkande beteenden, allt som i den arbetsvardagen blev en enda stor dålig känsla. Nu kan jag tänka på hur pressad den här chefen var, hur pressade vi alla var av arbetsbelastning och stress. När jag berättade för chefen att jag inte mådde bra tyckte hen att jag skulle börja träna mer på fritiden, att det var lösningen på arbetsmiljöproblemen – jag förstår att den här chefen inte hade kunskaper eller verktyg för att kunna arbeta bra med arbetsmiljön alls. Jag inser att jag uppfattades som ett hot mot det ledarskap som fördes och ordningen som rullade, om än den ordningen var bristfällig och trasig.

Jag sade sedan upp mig från jobbet på den arbetsplatsen och blev aldrig sjukskriven, men det tog ändå några år att komma tillbaka. Att våga lita på att chefer och kollegor vill mig väl, att våga lyfta arbetsmiljöproblem om det behövs. De främsta lärdomarna jag tog med mig är att det är svårt att vara stark i sådana här situationer när man är ensam, jag var ganska ensam och hade svårt att söka stöd i min roll som mellanchef.

Det var också därför jag så småningom blev arbetsmiljöombud på min nästa arbetsplats, jag ville kunna förbättra för mig själv och för andra. Dåliga förutsättningar kan skapa väldigt dåliga tillstånd, men att jobba för bättre förutsättningar tillsammans kan också skapa riktigt bra tillstånd.

Berättelse från anonym Unionenmedlem.

Läs mer om våra arbetsmiljöombud