När EU formar sin ”demokratiska sköld” måste civilsamhällets roll stå i centrum. Unionen ser dagligen hur idéburna organisationer, fria fackföreningar och bildningsaktörer bär demokratin i vardagen. Utan långsiktiga förutsättningar för dessa verksamheter blir skölden inte ett försvar – utan en fasad.
Publicerad 30 jan. 2026
Den 21 januari presenterade Europaparlamentets rapportör Tomas Tobé sitt första utkast till EU:s ”demokratiska sköld” – ett initiativ för att skydda unionens demokratier mot desinformation, manipulation och hybridpåverkan. Han är själv tydlig: Kommissionens nuvarande ambitionsnivå matchar inte hotbilden och kräver en konkret reformagenda. Den 29 januari, går utkastet in i kommittébehandling med debatt och ändringsförslag. Det som inte säkras nu riskerar att falla bort i slutprodukten.
Att EU bygger en demokratisk sköld är både rimligt och nödvändigt. Men ett försvar som inte sätter civilsamhället i centrum blir en sköld på papper – inte i verkligheten. Demokratin bärs i hela Europa av idéburna organisationer, folkbildningsaktörer, fria fackföreningar och lokala föreningar som gör människor delaktiga, skapar mötesplatser och håller makten ansvarig. När detta ekosystem försvagas urholkas förtroendet, samhällen blir mer sårbara och demokratins infrastruktur tunnas ut. Även europeiska demokratiaktörer efterlyser en mer genomförbar och resurssatt modell med tydliga prioriteringar för samhällelig motståndskraft.
Utvecklingen går åt fel håll i delar av Europa. Civilsamhällets organisationer pressas tillbaka genom nedskärningar, detaljstyrning, stigmatisering och ökade kontrollkrav. Finansieringen blir allt oftare kortsiktig och projektdriven, samtidigt som administrationen växer och självständigheten begränsas. Resultatet blir färre röster i samhällsdebatten och ett demokratiskt rum som krymper – en utveckling som nu också lyfts i den europeiska diskussionen inför kommittébehandlingen.
Unionen samlar över 700 000 medlemmar, och många arbetar i just de verksamheter som håller civilsamhället levande – från idéburna organisationer till bildningsförbund och sociala projekt. Vi ser därför på nära håll hur avgörande civilsamhällets utrymme är för demokratisk delaktighet, social sammanhållning och europeisk stabilitet. När organisationer tystnar eller binds upp i korta projekt och ökad byråkrati, förlorar demokratin sin vardagsförankring och sitt minne mellan valen. (Detta problem återkommer i europeiska underlag som efterfrågar långsiktighet och operativ kraft i skölden.)
Europaparlamentets diagnos är riktig. Men om den ”demokratiska skölden” ska bli mer än en viljeyttring måste EU gå från ord till åtgärder som fungerar i praktiken. Det handlar om att ge arbetet en tydlig riktning, tillräckliga resurser och ett gemensamt ansvar mellan medlemsländerna. Skölden måste kunna användas när det verkligen behövs – för att stödja valmyndigheter, värna ett fritt och pluralistiskt medielandskap och stärka civilsamhällets handlingsutrymme. Detta ligger i linje med de europeiska rekommendationerna om att operationalisera skölden och ge den tydliga resurser och verktyg.
Det är nu ramarna för de kommande årens demokratiarbete formas. Förra veckan kom utkastet; denna vecka förhandlas ändringarna. Låt inte civilsamhället hamna i marginalen av en teknisk diskussion om plattformar och processer. Utan ett starkt civilsamhälle blir den europeiska demokratiskölden en fasad. Med civilsamhället som bärande pelare – och med stödjande strukturer som också når fria fackföreningar där människor organiserar sig i vardagen – blir skölden ett verkligt försvar av demokratin i hela Europa.
Victoria Kirchhoff, 1:e vice förbundsordförande Unionen
Nästa artikel
Vår arbetsmarknadsmodell har inte råd med att regeringen sätter sig på läktaren i de pågående diskussionerna om EU:s sociala dimension. Regeringens trotsiga hållning riskerar på ett olyckligt sätt att underminera Sveriges möjligheter att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen som alla svenska partier och parter enade står bakom. Det krävs en bättre förståelse för sociala dimensionen av EU-medlemskapet och en smartare förvaltning av förhandlingskapitalet från regeringens sida.
Värnandet av den svenska modellen drivs bäst vid förhandlingsbordet. ”Det är genom att vara aktiva, pådrivande och engagerade som vi kan sätta agendan – inte genom att bara säga nej och sitta på läktaren” för att låna EU-minister Roswalls egna ord.
Vi befinner oss just nu i en avgörande tid där EU ska fastställa sina politiska prioriteringar inför framtiden. Det gäller även sociala Europa, arbetsmarknadens parters roll inkluderat.
Här finns det tyvärr en olycklig missuppfattning i svensk debatt om att EU inte får lägga sig i sociala frågor. Utvecklingen av det sociala Europa påbörjades långt innan Sverige blev medlemmar. Det har varit en del av EU-samarbetet ända sedan grundandet på femtiotalet. Medlemsstaterna har sedan dess gradvis gett EU mer makt på sociala området, så även Sverige sedan medlemskapet.
Socialt framsteg är idag en av de övergripande målsättningarna i EU:s grundlag. EU och medlemsstaterna delar också i dag på makten att reglera flera arbetsmarknadsfrågor. Det innebär att medlemsländerna bara får reglera frågor i den utsträckning som EU inte gör det. Ett exempel på detta är lönetransparensdirektivet för att säkra principen om lika lön för lika arbete, en princip som funnits ända sedan 1957.
I andra frågor såsom minimilön har medlemsländerna däremot på mycket goda grunder inte gett EU rätt att lagstifta. Därför motsatte sig parterna i Sverige lagstiftning om minimilöner. Vi stödjer i dag den danska stämningen i EU-domstolen.
Men på många andra områden har EU som sagt tilldelats makt att reglera arbetsmarknaden. Oavsett vad regeringen eller någon annan i dag tycker är det hög tid att nyktert erkänna detta faktum. Endast så kan Sverige framgångsrikt förhålla sig till och påverka sociala Europas utveckling som värnar modellen.
Det är därför svårt att förstå varför regeringen trotsigt satt sig på läktaren under vårens diskussioner om den sociala dimensionens framtid (La Hulpe deklarationen) och varför regeringen insisterar på detta inför arbetsmarknadsministrarnas möte den 20 juni. Regeringens agerande rimmar också illa med statsrådet Roswalls egna budskap om att man måste vara konstruktiv i EU-samarbetet.
Vad värre är så riskerar Sverige, genom att ställa sig vid sidan av sociala Europa, få ett minskat inflytande och därmed sämre möjligheter att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen. Ett smart förvaltande av Sveriges begränsade förhandlingskapital kommer vara avgörande.
