Martin Linders invigningstal på kongressen 2019
Talet i sin helhet.
Välkomna till Unionens fjärde kongress här i Malmö.
Det här har jag verkligen sett fram emot, att träffas för att diskutera, debattera och fatta viktiga beslut. För det är viktiga frågor och viktiga beslut vi kommer att hantera de här dagarna i Malmö.
För Unionen är ju en medlemsstyrd organisation och den högsta beslutande nivån i vårt förbund är kongressen där vi tillsammans ska diskutera frågor och fatta beslut som lägger grunden för Unionens framtidsresa.
Vi har alla olika bakgrund och erfarenheter och vi har valts till kongressombud på olika ställen runt om i landet.
Vi har alla en uppgift och ett ansvar att föra in våra perspektiv och erfarenheter i de frågor vi ska hantera, men det måste hela tiden vara med medlemmarnas bästa på näthinnan.
Och vi måste hela tiden inse att det är framtiden utanför kongressalen vi ska möta och inte riskera fastna här inne i en kongressbubbla.
Vi har under lång tid haft ett omfattande remissarbete och dialoger som lett fram till de förslag som Förbundsstyrelsen lägger fram till kongressen.
Vi är här som alla medlemmars representanter för att med medlemmarnas bästa för ögonen fatta de beslut som på bästa sätt lägger grunden för Unionens fortsatta utveckling.
På vår kongress kommer vi hantera många olika frågor, stora principiella frågor, viktiga program och plattformar, men också viktiga frågor om den interna organisationen.
En stor principiell fråga är det förslag till ändring i portalparagrafen i stadgarna vi lägger fram till kongressen. Vi har i decennier haft skrivningen att vi ska värna grundläggande demokratiska principer i samhället. Men när samhällsklimatet förändras kan inte vi stå still.
När situationen runt om i världen försämras för fackligt arbete. När i allt fler länder arbetstagare utsätts för fysiskt våld. När allt fler länder har ingen, eller begränsad, press- och yttrandefrihet. När det förra året mördades fackligt aktiva i nio länder. När demokratin och yttrandefriheten är hårt ansatt i fler än 50 av världens länder.
När det inte bara händer långt bort i världen, utan också i vår närhet. När vi också i Europa ser dessa politiska krafter få genomslag. Då tar vi in samtiden och tydliggör att för Unionen räcker det inte längre att värna grundläggande demokratiska principer. Vi ska vara en aktiv och progressiv kraft för demokratisk utveckling. På stadgespråk lyder det att gå från att värna till att verka för. Det är en av alla viktiga frågor på denna kongress .
En av de frågor som diskuterats mycket inför kongressen är förbundsstyrelsens förslag till ekonomimodell.
Det förslag vi lägger fram är en väl genomarbetad helhet och är förutsättningsskapande för det förslag till handlingsprogram som vi lägger fram till kongressen.
Det är förslag som tar hänsyn till de olika delarna och hur dessa hänger ihop.
Man kan ha olika syn på vad som är bäst men den perfekta lösningen är sällan möjlig att nå, det är olika avvägningar som behöver göras mot varandra.
Men en bra ingång är att tänka att låt oss göra nästan rätt, istället för att riskera att göra exakt fel. Det är svårt att nå det perfekta och vi kan ha olika syn på vad som är bäst, men vad som vore sämst och exakt fel tycker jag är lättare att peka på.
Om vi inte här i denna sal, under denna kongress lyckas ta in hur verkligheten ser ut där ute vore det väldigt dåligt.
Om vi tror att vår verksamhet är så enkel att den kan delas in i två delar, regionkontor och förbundskontor , att vi kan dela upp vår verksamhet och organisation i något regionalt och något centralt, då missar vi inte bara hela grunden för de förslag vi på denna kongress ska ta ställning till för att möta framtiden på bästa sätt. Vi missar faktiskt också helt den utveckling som redan skett.
Unionens unika potential ligger i att vi ser att det lokala, det geografiskt nära, det gemensamma, det centrala och det digitala inte är olika delar som kompletterar varandra, utan vår unika potential är att vi kan och måste se det som en helhet, där det tillsammans blir vad Unionen är för sina medlemmar.
Hela Unionens idé bygger på gemenskap och att vi har gemensamma intressen, det kan inte bara gälla vad vi tycker och tänker utan måste också gälla hur vi agerar internt i vår egen organisation.
”Vi och dom”-tänk går emot allt vi säger oss står för, det är vi tillsammans som skapar Ett Unionen (inte flera) som ska möta framtidens (inte gårdagens) arbetsliv. Låt denna insikt vara med oss under kongressen. Och det är inte att förändras som är farligt, det är att inte förändras som är livsfarligt.
För mig är Unionen i sin innersta kärna, i sitt DNA, en idé.
En idé om varför, och hur, vi på bästa sätt kan åstadkomma ett bra arbetsliv och därmed ett bra samhälle, inte bara för några få, utan för de många. Idén lever och tar sig uttryck på arbetsplatsen, i företaget eller organisationen där jag jobbar, i branschen, på svensk arbetsmarknad och därmed också i det svenska samhället.
Det är en inkluderande idé som bygger på gemenskap med alla våra kollegor på arbetsplatsen, på företaget, i organisationen, i branschen och på arbetsmarknaden. En idé som bygger på insikten att vi alla behöver ett tryggt, utvecklande och hållbart arbetsliv för att kunna ge oss själva och vår familj ekonomisk och social trygghet och att vi därför i grunden har gemensamma, inte olika, intressen.
En idé som bygger på solidaritet, människovärde och på vilket samhälle vi vill leva i, men idén innehåller också ett egenintresse. För om fler får det sämre på arbetsmarknaden ökar sannolikheten kraftigt för att ”dom där andra” snart är var och en av oss.
Det är en idé som skiljer oss från en del andra fackförbund som inte välkomnar alla på arbetsplatsen som medlemmar, utan bara vissa. Jag vänder mig starkt mot tanken på att exkludera kollegor bara utifrån vilken utbildning man gick innan man började jobba, eller vilken befattning man har på företaget.
Jag är övertygad om att det är väldigt viktigt att vi bygger och utvecklar en stark löntagargemenskap som inte splittrar olika grupper, som inte vilseleder oss att tro att vi har olika intressen, när vi i grunden har samma intressen. I en sådan löntagargemenskap har Unionen en helt central roll att spela, där vi samlar de privatanställda tjänstemännen utifrån vår inkluderande idé.
För vi har i grunden gemensamma intressen med övriga löntagare när det gäller
- rätten till lön- och kompetensutveckling ,
- en bra arbetsmiljö för ett hållbart arbetsliv med balans mellan arbete och fritid,
- ett jämställt arbetsliv,
- ett arbetsliv fritt från diskriminering och
- ett arbetsliv som ger ekonomisk trygghet när jag går i pension, blir sjuk eller arbetslös.
Men självklart ser arbetslivet olika ut för olika grupper på arbetsmarknaden. Frågor behöver lösas på olika sätt. Och när andra pratar om, och opinionsbildar om hur arbetslivet ser ut och vad som behöver göras för lärare, sjuksköterskor, industriarbetare, byggnadsarbetare eller andra grupper, så måste vi göra det för de privatanställda tjänstemännen. För det kommer ingen annan att göra.
Vi måste beskriva, opinionsbilda, förhandla, teckna avtal och driva på för förändring för alla våra medlemsgrupper. Men vi ska inte göra det genom att ställa grupper mot varandra eller hävda att vi ska ha fördelar på andras bekostnad.
I avtalsrörelser, i politiken och i samhällsutvecklingen förtjänar och förväntar sig Unionens medlemmar att vi gör deras röster hörda.
Alla ska veta hur stressat och pressat arbetslivet är, att det brister i kompetensutveckling , att utbildningssystemet inte är anpassat för vuxna yrkesverksamma, att vi tänker fortsätta strida för bra pensioner.
Alla ska veta att vi inte är en priviligierad grupp som bör hålla igen. Tvärtom: det viktiga och hårda arbete Unionens medlemmar gör ute i sina företag och organisationer ska leda till höjda reallöner, bra pensioner och ett utvecklande arbetsliv.
Det pratas väldigt mycket om många grupper på arbetsmarknaden, men alltför sällan om de privatanställda tjänstemännen, våra medlemmar. Det är vår uppgift att med samlad kraft, i hela organisationen se till att Unionens medlemmars arbetsliv finns med på dagordningen.
Man hör allt oftare att den fackliga idén att organisera sig för att tillsammans driva förändring tillhör det förgångna och inte framtiden. I själva verket har idén de senaste 30-40 åren varit ifrågasatt. Ofta uttryckt som att det inte finns någon nytta med kollektivet i denna individualiseringens tidsanda.
Men oj vad fel de har, för den idén har sällan varit så rätt, så viktig och så aktuell som idag. Och det är det inte bara jag som säger. Det säger också OECD i sin stora rapport ”Under pressure – the squeezed middle class”, på svenska: ”Under tryck – den pressade medelklassen”. En rapport som släpptes och diskuterades i våras.
Men trots att det skrevs ledartexter i Aftonbladet och Dagens Nyheter och ett antal krönikor och kolumner om rapporten så fick inte debatten fäste, inga politiker tog den riktigt till sig och i media blev det inte mycket mer.
Det finns ju så mycket annat viktigt att diskutera som slöjförbud, twittrande riksdagsmän, livesändningar från USA om presidentvalet året innan det är val och om rättegången mot en amerikansk rap-artist.
Och så här löd faktiskt också rubriken på en text i Aftonbladet om OECD-rapporten som Peter Kadhammar skrev: ”Medelklassen mals sönder och i debatten pratar man strunt”. Han skriver vidare ”vår tids stora drama utspelas i medelklassen. Det är i den stillsamma, arbetsamma och skattebetalande medelklassen, i de tysta villakvarteren och storstädernas högbelånade bostadsrätter vår gemensamma framtid avgörs. Så fnys inte åt medelklassen. Bäva. Bäva för din egen framtid.”
Dagens Nyheter skrev i en ledartext ” En stor och stabil medelklass är avgörande för ett stabilt och välmående samhälle. Medelklassen präglas – även om det givetvis finns många undantag – av tillit till samhället, låg brottsbenägenhet och en hälsosam skepsis till revolutioner, populism, auktoritära ledare och halsbrytande sociala experiment.
DN fortsatte: ”En välmående medelklass är medicin mot samhällelig korruption. Dess skatteinbetalningar är en förutsättning för infrastruktur, utbildning och hälsovård. Dess utveckling är parallell med framväxten av fred, demokrati och välfärdsstat.”
Varför blev inte det här en stor grej i den svenska samhällsdebatten?
Det kan kanske bero på att det som vi tycker är så självklart inte är så självklart för andra, eller att lösningarna inte passar in i deras agenda. Bristen på debatt visar på att vi har en stor och viktig uppgift framför oss, att se till att den breda medelklassen – Unionens medlemmar - sätter avtryck i samhällsdebatten och i samhällsutvecklingen.
Vad säger då OECD-rapporten:
OECD definierar medelklassen som dom med löner mellan 20.000 – 70.000 kr i månaden. Det ligger, som ni märker, väl i linje med det jag pratade om tidigare om en bred löntagargemenskap med gemensamma intressen.
Visst har varje förbund till uppgift att företräda sina medlemmar i första hand, men jag tror det är olyckligt när LO och dess förbund ibland ger bilden av att den största ojämlikheten är den mellan arbetare och tjänstemän .
Eller när det från SACO-håll sprids en uppfattning om att akademiker skulle ha andra intressen än löntagare och tjänstemän generellt.
Rapporten slår fast att:
I de flesta OECD-länder stagnerar eller sjunker medelklassens levnadsstandard, inte minst drivet av sjunkande eller bara marginellt ökande reallöner. Sverige och en handfull andra länder tillhör, så här långt, undantagen. För i Sverige har vi en lång period där den svenska lönebildningen har bidragit till reallöneökningar för breda grupper på arbetsmarknaden. Här är de avtal vi i Unionen tecknar en avgörande pusselbit. Och här är en fråga för alla högljudda kritiker till den svenska lönebildningsmodellen att verkligen fundera på.
Rapporten säger vidare att den sociala rörligheten har avstannat. Det är svårare i dag för en människa som jobbar hårt att arbeta sig upp. Samtidigt är det fler ur medelklassen som faller, ekonomiskt och socialt.
Var sjätte medelinkomsttagare inom OECD-länderna arbetar i ett yrke som på grund av robotisering och artificiell intelligens sannolikt försvinner inom en snar framtid. I Sverige arbetar var tionde medelinkomsttagare i ett sådant yrke.
Bostadspriserna har ökat tre gånger fortare än reallönerna de senaste 20 åren. Det är ett skäl till den ekonomiska pressen på medelklassen. Särskilt Sverige utmärker sig. Vi är det land där boendekostnaden har ökat mest.
40 procent av medelinkomsttagarna i 18 europeiska länder är så ekonomiskt sårbara att de inte klarar oväntade utgifter. Även här är Sverige ett lyckligt undantag. Så här långt. Här är tolv procent så ekonomiskt sårbara.
För oss i Unionen är det här viktiga frågor. I våra stadgar står nämligen att vår uppgift är att förena och företräda medlemmarna och tillvarata och främja deras fackliga, ekonomiska och sociala intressen. Vi i Unionen vill se ett tryggt, utvecklande, jämställt och hållbart arbetsliv. Och vi behövs för att hitta lösningar på detta.
Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Ett samhälle som präglas av framtidstro eller av framtidsoro?
Det handlar också om, att när breda grupper på arbetsmarknaden, inte bara några få, får förbättringar, så bidrar det till en positiv samhällsutveckling. Jag pratar om sånt som är våra frågor:
• Reallöneökningar - att breda grupper, inte bara några få,
får mer pengar i plånboken.
• Bra pensioner - att efter ett långt arbetsliv ha en trygg
och tillräckligt bra ekonomisk situation.
• Det handlar om kompetensutveckling , utbildning och omställning,
• Om trygghet ifall det oväntade händer; att du blir sjuk, arbetslös eller arbetsskadad.
• Det handlar om ett hållbart arbetsliv med en rimlig arbetsbelastning, möjlighet till återhämtning, och om den självklara rätten att kunna vara helt ledig från jobbet.
• Och det handlar om ett jämställt arbetsliv, där kvinnor har samma självklara rätt som män till en bra lön, utveckling och karriär .
Och vi måste tillsammans med andra se till att även de som finns utanför vår reglerade kollektivavtalade arbetsmarknad får chansen till ett tryggt, utvecklande, jämställt och hållbart arbetsliv. För som sagt om fler får det sämre på arbetsmarknaden ökar sannolikheten kraftigt för att ”dom där andra” snart är var och en av oss.
Frågan om att breda grupper på arbetsmarknaden måste känna social trygghet är också helt avgörande för den ekologiska hållbarheten. Som Sveriges största fackförbund vill, och måste vi, ta ansvar, inte bara för den sociala hållbarheten utan också för den ekologiska hållbarheten och klimatfrågan.
Lika väl som andra inte kan friskriva sig från ansvar för hur arbetslivet och den sociala tryggheten utvecklas, lika lite kan vi friskriva oss från vårt ansvar att bidra till att rädda planeten jorden.
Det tror jag både nuvarande och kommande generationer av medlemmar förväntar sig av Unionen.
Och det hänger ihop: Social hållbarhet och ekologisk hållbarhet går hand i hand. Utan social trygghet, ingen klimatomställning. Och utan klimatomställning, ingen social trygghet.
Det går inte att överskatta vikten av starka fackliga organisationer för en positiv utveckling i de frågor jag har pratat om.
Utan starka fackliga organisationer är det nästan omöjligt att bibehålla vanliga medelinkomsttagares ekonomiska och sociala ställning i samhället. Och det går inte att behålla starka fackliga organisationer utan en hög facklig organisationsgrad.
”Take back control” var den slogan som användes av lämna-kampanjen i Storbritannien i folkomröstningen om Brexit. Ta tillbaka kontrollen använde LO i sin EU-valskampanj. Det är lite synd att den formuleringen är använd så nyss, och förknippad med annat.
För finns det något vi behöver göra så är det ”Take back control” över den svenska arbetsmarknadsmodellen, innan det är för sent.
Lönebildning , löneökningar, lägst löner, anställningsskydd, kompetensutveckling och omställning är bara några av de nu aktuella frågor där vi från parterna behöver förhålla oss till olika politiska utspel och förslag.
Det ska vara tvärtom, det ska vara politiken som förhåller sig till vad vi som parter kommer fram till. Det är endast så vi kan behålla och stärka den svenska arbetsmarknadsmodellen, och det är endast så vi kan se till att våra löner och anställningstrygghet inte avgörs av partipolitiska utspel och blir brickor i ett politiskt spel och förhandlande om regeringsmakten.
Vi behöver ta tillbaka kontrollen över arbetsmarknaden. Och för att kunna ta tillbaka kontrollen krävs facklig styrka.
Vi bestämde oss i Unionen för att satsa allt på att vända medlemsutvecklingen och vi har ökat medlemsantalet kraftigt de senaste 10 åren.
Om inte vi hade visat att det var möjligt att växa och behålla den fackliga organisationsgraden är jag helt övertygad om att situationen i Sverige hade sett annorlunda ut idag.
Då hade attackerna mot fackens legitimitet och fackens roll varit hårdare och de politiska förslagen om lagregleringar ännu skarpare. Så det vi gjorde hade stor betydelse för utvecklingen i Sverige.
Det skickade också en tydlig signal i Sverige och utanför Sveriges gränser: Unionen har inte gett upp, utan vi har gett oss den på att vi ska fortsätta bygga en stark facklig rörelse, också för 2000-talet.
Men det var en satsning som hade ett pris. Det har alla satsningar och prioriteringar. Vi har utnyttjat det finansiella kapital som byggts upp av generationer och vi har använt många 100-tals miljoner årligen av kapitalavkastningen för att växa och bedriva vår verksamhet.
Nu är vi vid en punkt där vi måste börja balansera om vår ekonomi och minska hur mycket kapitalavkastning vi är beroende av för att växa och för att bedriva vår verksamhet.
Den fackliga kampen har förts många generationer före oss och kommer att behöva föras många generationer efter oss och vi måste ha en ekonomiskt hållbar verksamhet för att det ska vara möjligt. Det ansvaret måste vi ta.
Under de 10 år som vi har växt kraftigt i antal medlemmar har samtidigt antalet klubbar minskat, och andelen klubbar per medlem har minskat ännu mer. Vi har gjort en helt nödvändig satsning, men det håller inte långsiktigt om vi inte också klarar att organisera medlemmarna på arbetsplatserna.
Nu måste vi bryta ny mark. Vi behöver slå oss själva och andra med häpnad - igen. Vi behöver visa att det går att engagera, aktivera och organisera medlemmar och förtroendevalda också på 2020-talet.
Vår organisationsmodell ska, och måste, bygga på organisering och aktivering av medlemmar, och det är bara så, vi långsiktigt och hållbart kan bygga tillräcklig facklig motståndskraft och styrka för framtiden.
Om den svenska arbetsmarknadsmodellen ska räddas och utvecklas då krävs det stordåd av oss. Stordåd i form av att stärka den fackliga organisationsgraden, att se till att det tecknas ännu fler kollektivavtal och att stärka det fackliga inflytandet på alla nivåer, inte minst på arbetsplatserna.
Det börjar på arbetsplatsen, vi måste återta arbetsplatsen. Det är där slaget om den svenska arbetsmarknadsmodellen avgörs.
Vi kommer aldrig långsiktigt klara att skapa det trygga, utvecklande, hållbara och jämställda arbetsliv för de många som vi vill se, om vi inte återtar arbetsplatsen.
Är det någon gång vi behövt en stark fackföreningsrörelse, så är det nu.
Lösningen ligger inte i att nostalgiskt titta bakåt utan genom att nyfiket titta framåt. När omvärlden digitaliseras förändras medlemmars krav, behov och förväntningar också på sitt fackförbund. Det är en utmaning vi måste klara av att hantera.
Som organisation måste vi frigöra oss från det förgångna och sikta mot framtiden. Kraften finns här i vår organisation, och det är den kraften som bär oss framåt, det är den kraften vi måste förlösa, för det är den kraften som gör oss starka.
Som Sveriges största fackförbund måste vi, och vi vill, ta ansvar tillsammans med andra. Det handlar inte om att leva upp till de förväntningar och krav som tidigare generationer av medlemmar hade på oss. Nej, vi måste leva upp till de förväntningar och krav som nuvarande och kommande generationer av medlemmar har på oss.
Det är tillsammans vi blir starka, men det är också tillsammans med andra vi blir ännu starkare.
Jag är övertygad om att vi kan och kommer att lyckas, men det kommer kräva mod, nytänkande och att vi gör det tillsammans.
Dåtiden slutar idag och framtiden börjar idag. Det är NU, inte sen, eller någon annan gång. Det är vi, inga andra, som lägger grunden för Unionens framtida utvecklingsresa.
En utvecklingsresa vi kallar Ett Unionen – tillsammans i framtidens arbetsliv.
Tack för att ni lyssnat, och med detta förklarar jag Unionens kongress 2019 för öppnad.
Tack!
