Rörigt när politiker lägger sig i lönebildningen

Det finns en stark kritik mot att regeringen med stöd av Sverigedemokraterna har höjt försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare, d.v.s. den inkomst man måste ha för att få arbetstillstånd i Sverige om man kommer från ett land utanför EU. Socialdemokraterna är sedan tidigare inne på samma linje.

Kritiken kommer från näringslivet och den kommer från fackligt håll. Det finns snart sagt ingen bransch som inte har flaggat för allvarliga problem med försörjningskravet som innebär att man från den 1 november måste ha en lön på minst 27 360 kronor, motsvarande 80 procent av medianlönen i Sverige, för att få komma hit och arbeta.

Det innebär att en rad yrkesgrupper inom väldigt många branscher inte längre når upp till lönegränsen för arbetstillstånd. Och det finns företag där man har svårt att överhuvudtaget bedriva verksamheten vidare utan hjälp av utländsk arbetskraft. Även offentlig verksamhet drabbas; vård och omsorg, som redan innan hade svårt att rekrytera medarbetare.

Utan tillskott av arbetskraft från tredje land drabbas välfärden och vi klarar inte heller uppbyggnaden av Sveriges nya, moderna industrier. Det försämrar vår konkurrenskraft, minskar tillväxten av nya jobb och bromsar den nödvändiga klimatomställningen.

Att politiker bestämmer lönenivåer är väsensfrämmande för svensk arbetsmarknad. I Sverige regleras lönenivåer i kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare. Det är en grundbult i den svenska arbetsmarknadsmodellen som har gett oss konkurrenskraftiga företag, få konfliktdagar och reallöneökningar för anställda under hela 25 år. Det är en modell som inte bara fack och arbetsgivare utan också politiker står bakom och värnar. Tills nu, när både partierna i regeringsunderlaget och delar av oppositionen verkar ha ”glömt” vilken framgångsrik modell detta har varit.

Vi vet att det är genom kollektivavtal vi skapar de bästa förutsättningarna för bra villkor och trygghet för individen, samtidigt som det underlättar för arbetsgivare att göra rätt. Det gäller personer som arbetar i Sverige, såväl svenskar, EU-medborgare som arbetskraftsinvandrare från tredje land.

Men när det gäller arbetskraftsinvandrare har regeringen nu valt en annan väg.

Regeringen åberopar arbetslivskriminalitet som skäl för att höja lönegolvet och man menar att det i första hand är de arbetslösa i Sverige som ska ta de lediga jobben.

Arbetslivskriminalitet är ett stort och mycket allvarligt problem, men inget som ett höjt försörjningskrav kan lösa. Ett sätt att motverka kriminalitet och få ordning och reda på en arbetsplats är i stället att ställa krav på kollektivavtal och att facket därigenom får insyn och kan hjälpa till att stävja problem på arbetsmarknaden. Unionen vill att villkoret för arbetstillstånd ska vara att lön och övriga villkor ska vara på samma nivå som för andra anställda med motsvarande erfarenhet och befattning, enligt det kollektivavtal som gäller för yrket.

Vi menar att arbetskraftsinvandrare från tredje land som huvudregel ska arbeta heltid, och att de som väljer att bidra med sin kompetens till vår arbetsmarknad också kan etablera sig i Sverige, exempelvis genom att kunna ta med sin familj. Om sådana möjligheter saknas är

sannolikheten stor att individen väljer bort Sverige till förmån för länder med mer attraktiva regler för anhöriginvandring.

Och visst önskar man att arbetskraftsbristen i Sverige kunde lösas genom att de som är arbetslösa tar jobben! Vore det så enkelt är jag övertygad om att svenska arbetsgivare gärna skulle anställda dessa, det vore givetvis enklare även för dem. Men för de allra flesta jobb krävs det en viss, ibland väldigt specifik och hög, kompetens för att man som arbetstagare ska kunna komma i fråga för tjänsten.

Norrbotten är ett tydligt exempel: Arbetslösheten i Norrbotten är den näst lägsta i landet. Antalet långtidsarbetslösa minskade med 20 procent mellan andra kvartalet 2022 och samma period 2023. Samtidigt har man stor brist på arbetskraft och tiotusentals nya jobb står för dörren tack vare de stora investeringarna och industrietableringarna.

Ett sätt att lösa en del av efterfrågan kan ibland vara att företagen erbjuder dem som redan arbetar i företaget kompetensutveckling som behövs för att komma i fråga för en ny tjänst. Kanske den tjänst personen lämnar är enklare att fylla? Men även arbetskraftsinvandring är en del av pusslet för att lösa den utmaning vi har med kompetensförsörjning. Utan arbetskraft från andra länder riskeras Sveriges konkurrenskraft. Enligt Unionens branschbarometer är bristen på arbetskraft just nu det tredje största hindret för företagens expansion.

Det är förvånande och obegripligt att politikerna plötsligt väljer att göra avsteg från den mycket framgångsrika arbetsmarknadsmodell vi har, där lönenivåer regleras i kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare. Som ordförande för landets största fackförbund Unionen vet jag att det är just genom kollektivavtal vi skapar de bästa förutsättningarna för bra villkor och trygghet för individen, samtidigt som det underlättar för arbetsgivare att göra rätt. Det gäller alla som arbetar i Sverige, inklusive arbetskraftsinvandrare från tredje land.

Lön och övriga villkor ska vara på samma nivå som för andra anställda med motsvarande erfarenhet och befattning, enligt det kollektivavtal som gäller för yrket. Det är ett bättre sätt att uppfylla kravet på en god försörjning för arbetskraftsinvandrare, särskilt i kombination med ett krav på heltidsjobb.

Vi är många som de senaste åren fått nya, ytterst kvalificerade kollegor från olika delar av världen. Utöver att flytta hit för att bidra till den gröna omställningen är vi glada över att flera av dem också valt att engagera sig fackligt och arbeta för goda villkor på sin arbetsplats. Ska en region växa hållbart ställer det krav inte bara på nyanlända, utan även på oss som redan bor här att vara öppna, välkomnande och bjuda in till allt från sociala nätverk till att förklara den svenska modellen .

Peter Hellberg, förbundsordförande, Unionen