30 år i EU – dags att stå upp för ett socialt och konkurrenskraftigt Europa

Idag, på Europadagen, firar vi inte bara Schumandeklarationens fredsprojekt utan också 30 år av svenskt EU-medlemskap. Det svenska EU-medlemskapet har haft stor betydelse för Sverige. Det har skapat nya jobb i Sverige och öppnat upp möjligheter för jobb i Europa. Genom vårt medlemskap har vi också bidragit till att en gemensam grund för arbetstagares rättigheter – från arbetsmiljö till skydd mot integritetskränkande övervakning. Detta är värden vi håller högt.

Men låt oss vara ärliga: EU-medlemskapet har inte varit en dans på rosor för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Vår välfungerande tradition, där fack och arbetsgivare gemensamt reglerar villkoren, har utsatts för påfrestningar av EU-regleringar. Det färska minimilönedirektivet är bara det senaste exemplet på hur EU:s, i grunden lovvärda, ambitioner krockar med vårt svenska sätt att skapa trygghet och goda villkor på arbetsmarknaden. Det handlar inte om olika syn på vad vi vill uppnå utan om vad som är bästa vägen dit och vem som bör sitta i förarsätet.

Men vår vilja att hitta lösningar och säkra kollektivavtalens ställning får inte misstas för en brist på sociala ambitioner. Tvärtom. För Sveriges största fackförbund är det glasklart: Rättvisa arbetsmarknader och robusta välfärdssystem är inte bara en fråga för arbetstagare, utan också en nödvändighet för ett blomstrande och konkurrenskraftigt EU byggt på EU:s grundläggande värden. Goda villkor och rättvis konkurrens är avgörande.

Sedan Sverige blev EU-medlem har vi från fackligt och partsgemensamt håll, bidragit till att stärka EU:s förståelse för det stora värdet av en välfungerande social dialog som verktyg för att reglera arbetsmarknaden. Ibland har vi haft framgång, andra gånger har vi inte nått helt fram med våra budskap. Det är ett långsiktigt arbete som vi bedriver med oförtruten energi och den växande insikten inom Europa om sociala dialogens betydelse för ett rättvist och konkurrenskraftigt EU är positiv. Den nyligen lanserade deklarationen mellan arbetsmarknadens parter på EU-nivå och kommissionen är ett viktigt steg framåt för att stärka den sociala dialogen.

Nu blåser dock också andra och nya vindar från Bryssel. En intensiv jakt på regelförenklingar, med fokus på att lätta bördorna för företag, hyllas som vägen till ett rikare och tryggare Europa. Och visst, vem säger nej till bättre och mer ändamålsenlig lagstiftning?

Men den regelförenklingsiver vi nu ser väcker djup oro för om resultatet verkligen kommer bli bättre och mer ändamålsenliga regler. Målsättningarna från kommissionen formuleras i kvantitativa mått och vilar på dåligt underbyggda konsekvensbedömningar. Målet kan väl ändå inte vara att minska antalet regler till varje pris, utan att bygga Europa starkt – för både löntagare och företag. Dåligt utformade regler gynnar varken löntagare eller företag och förslag forceras nu fram i en hastighet som åsidosätter EU:s egna principer om god lagstiftning. Och i kölvattnet riskerar fackliga rättigheter, arbetsvillkor och integriteten i arbetslivet att urholkas. Genvägar blir ofta senvägar och kortsiktiga regelförenklingar bygger inte EU starkt på lång sikt.

Dessutom hörs allt starkare röster, från både EU och svenskt regeringshåll, om att medlemsländerna ska hindras från att införa högre skydd i sina egna lagar än vad EU:s miniminivåer kräver. Vi har förståelse för att det på vissa områden ibland kan vara befogat att undvika överimplementering. Men när det gäller villkoren på arbetsmarknaden får EU bara fastställa minimiregler. Regelförenklingar för den inre marknaden får aldrig tas som alibi eller bli ett tak för vilka villkor som ska gälla på svensk arbetsmarknad enligt lag eller kollektivavtal .

Som 30-årig medlem, låt oss på denna Europadag påminna oss om att vägen framåt för EU inte bara handlar om ekonomisk styrka – utan också om att värna den sociala dimension som gjort unionen stark. Ett konkurrenskraftigt EU kan inte byggas utan ett socialt Europa där arbetsmarknadens parter ges utrymme att hitta lösningar. Det är i samspelet mellan ekonomiska och sociala dimensionen som framtidens EU formas.