Sverige är ett litet land med stort exportberoende. Därför finns sedan länge en samsyn om att det är den bransch som är mest konkurrensutsatt, internationellt sett, som bör ”sätta Märket”. I dagsläget är det industrin.
Värdet av den svenska exporten uppgår till mer än 50 procent av BNP. Bland 20 branscher i näringslivet med störst exporthandel tillhör 14 industrin och sektorn sysselsätter över 800 000 personer.
Om lönenivån i Sverige hamnar fel, är det industrin som får ta den första och största smällen. Det är därför viktigt att industrin sätter en löneökningsnivå som över tid är bra för Sverige som nation.
En förutsättning för att normen ska fungera, är att de som träffar avtal efter industrin också håller sig till Märket. Den grupp av parter som avtalar normen måste också vara tillräckligt stor och ha den legitimitet som krävs bland övriga grupper på arbetsmarknaden. Bland parterna inom Industriavtalet finns några av de största fackförbunden på den privata arbetsmarknaden inom såväl LO och TCO som SACO representerade. Det motsvarande gäller på arbetsgivarsidan.
När märket utgår från den internationellt konkurrensutsatta, exportberoende industrin säkerställs att samhällsekonomin kan hantera löneutvecklingen. Utan någon form av lönenormering finns risken att de grupper på arbetsmarknaden som har lättast att hävda sig får en oproportionerligt stor del av löneutrymmet, på bekostnad av löneutvecklingen för yrkesgrupper som inte har den starkaste positionen på arbetsmarknaden eller har lägre facklig organisationsgrad.
Industrin står för den allra största delen av svensk export.
Samtidigt är det inte för all framtid givet vilka delar av arbetsmarknaden som bör ingå i de internationellt mest konkurrensutsatta branscherna, och som därmed bör sätta märket. Det utvärderas kontinuerligt och kan komma att förändras över tid.
Industriavtalet innebär att parterna inrättat Industrirådet som bland annat utser industrins ekonomiska råd. Ett oberoende råd med några av Sveriges mest kunniga ekonomer. Syftet med rådet är att främja industriell utveckling, lönsamhet och konkurrenskraft för att därigenom lägga en grund för god
löneutveckling
och goda villkor i övrigt för de anställda. Genom avtalet tar parterna ett gemensamt ansvar för lönebildningen.
