Det kan tyckas vara småsaker; fylla på papper i skrivaren, fixa present, snygga till konferensrummet... Men uppgifterna varken värderas eller lönesätts, och det är framförallt kvinnor som gör dem. ”Kvinnor smörjer maskineriet”, säger forskaren Annika Härenstam, som tycker att det är dags att göra upp med det osynliga arbetet.
Published 26 January 2023
Statistiken är talande: Betydligt fler kvinnor än män går in i väggen och drabbas av stressrelaterad ohälsa. Men Annika Härenstam, psykolog och professor eremita i arbetsvetenskap och -organisation ogillar pratet om kvinnors stress och sjukskrivningar.
– Det gör att vi ser kvinnors ohälsa som ett kvinnoproblem. Man letar individuella orsaker, och drar slutsatser om att kvinnor inte kan säga nej i tid eller inte pallar stress lika bra som män. Men forskning visar att om kvinnor och män utsätts för liknande situationer, så reagerar de ungefär likadan, säger Annika Härenstam.
Ja, att kvinnor blir sjuka av stress handlar om systemfel, och är därmed allas angelägenhet. Annika Härenstam vill att vi tittar på hur jobben organiseras. För faktum är att fler kvinnor än män har jobb där man har lågt inflytande men höga krav, vilket är en riskfaktor. Det är också vanligare att kvinnors jobb har otydliga mål och är mer tids och rumsbundna, alltså inte är lika flexibla, saker som också kan känslor av stress.
– Även på kontor med hälften kvinnor så jobbar män och kvinnor med delvis olika saker. Fler klassiskt administrativa serviceuppgifter ligger på kvinnor. Och när man pratar om gränslösa arbetet där man kan sitta var som helst och jobba, så gäller det inte om alla på kontoret, det finns alltid folk (ofta kvinnor) som exempelvis är där och öppnar eller alltid bemannar telefonen säger Annika Härenstam.
Och om vi på hemmaplan pratar om det oavlönade arbetet, som att plåstra om, diska, bädda och handla, något kvinnor tar en större del av – så bör vi på jobbet titta på det osynliga arbetet. För en effekt av de slimmade organisationerna är att medarbetare ska göra en massa saker som man inte tänker på eller värdesätter, de liksom bara ingår. Det kan vara att vattna blommor, tanka bilar, boka möten, sammanställa listor, fylla på papper i skrivaren, fixa krånglande datorer eller handla presenter till Amira som ska sluta. Det kan tyckas vara små saker, men dessa små saker har stor betydelse.
– Många medarbetare, men framförallt kvinnor, gör saker som inte är synliga och därmed inte värderas eller lönesätts, säger Annika Vänje, docent i förändringsledning och genus vid KTH.
Vi har också det sociala och emotionella arbetet, där fler kvinnor tar på sig rollen att se och måna om andra – och förväntas göra det.
– Annars uppfattas hon som otrevlig, medan en man som agerar på samma sätt ses som viktig – om vi generaliserar. Det är också vanligare att män ber sin chef prioritera när det adderas nya arbetsuppgifter, medan kvinnor får höra ”du är ju så bra på det här, du fixar det” och bär stressen inom sig, säger Annika Härenstam.
Varför lägger kvinnor inte bara av med det här, om det ökar stressen utan att ge kredd?
– Det är en av de vanligaste kommentarerna. Men om en kvinna bryter mönstret kan hon få betala ett högt pris genom att bli utfryst, ses som svikare eller jobbig, ”har du märkt vad sur hon är?”, säger Annika Vänje.
Ja, vi låtsas ofta som att det osynliga arbetet inte finns, men på något bakvänt sätt räknar vi ändå med att det ska fixas.
– Kvinnor smörjer maskineriet när de utför osynliga arbetsuppgifter, men det är inga kompetensbärande uppgifter, så kvinnor får jobba hårdare för att leva upp till normen på arbetsplatsen, vilket påverkar rekrytering, lönesättning, chans till avancemang och så vidare, säger Annika Vänje.
Så vad är tipset för att komma till rätta med det här?
– Att erkänna att de här uppgifterna finns, att det är ett jobb och att någon, ofta en kvinna, gör det gratis, säger Annika Vänje.
Hitta osynliga arbetsuppgifter, inte bara de som normalt brukar mätas och räknas – utan allt man lägger sin arbetstid på.
Next article
För inte särskilt länge sedan var det lätt att människor bokstavligt talat fick en tumme mitt i handen, eller sju fingrar i stället för fem, när man använde AI-verktyg för bildgenerering. Det händer inte längre, eller i alla fall väldigt sällan.
Utvecklingen går rasande snabbt, helt enkelt. Även om allt AI gör inte är hundraprocentigt felfritt och definitivt fortfarande behöver mänsklig kontroll och handpåläggning många gånger sker små steg och förbättringar närmast dagligen i tekniken.
Det ställer också höga krav på den chef som ser AI som en viktig och naturlig del av företagets och/eller teamets utveckling.
AI-lärande är inte en endagskurs – det är en vana
För Ann-Therese Enarsson, tankesmedjan Futurions VD och föreläsare om AI-frågor, är det viktigt att se lärande och kunskapsöverföring om AI som något som pågår successivt och måste införlivas i företaget eller teamets DNA.
– AI-lärande är inte en endagskurs – det är en vana. En kultur som måste sättas och genomsyra vad man gör varje dag. Jag brukar säga: gör lärande till ett pulserande flöde, inte ett projekt.
Kollaborativt lärande är en nyckel
Enarsson menar att det svåra är just att få in lärandet i nuvarande rutiner och arbetssätt. I arbetslivets vardag ligger redan så många måsten och återkommande uppgifter att det kan bli svårt att addera också bevakning av AI-möjligheter och utbildning kring dem. En lösning är att göra det tillsammans.
– Låt teamen testa AI-verktyg gemensamt och sedan utvärdera vad som funkar I det dagliga arbetet. Ett enkelt sätt att göra det återkommande är att skapa enkla forum för att dela insikter – som till exempel “Tisdagstestet” eller “AI-fikan”.
Som chef är du inte bara beslutsfattare, du är också spanare
Utan omvärldsanalys kan man hamna efter
Som chef handlar det också om att ha tentaklerna ute och blicken på omvärlden och framtiden på ett sätt som medarbetare Kanske inte alltid kan eller hinner med.
– Som chef är du inte bara beslutsfattare, du är också spanare. Blocka tid varje månad för att läsa rapporter, testa nya verktyg och följa AI-trender. Annars hinner verkligheten före. Helst ska man göra det varje vecka, men jag förstår om det inte känns möjligt eller genomförbart för alla. Då är det bättre att börja smått och öka än att inte göra det alls. Det är lite som med gymträning – alla pass som blir av är bra.
