We are poor. But so many!
Halini, Jignasa och Ramila från den indiska organisationen SEWA talar på Unionens kongress.
Ibland är det nyttigt med perspektiv, något de flesta av oss nog kan stämma in i efter att ha hört Shalini, Jignasa och Ramila engagerat berätta om SEWA och det arbete man lägger ner för att organisera fattiga kvinnor i Indien. Deras kamp handlar nämligen inte bara om arbetsförhållanden och löner, det handlar lika mycket om kvinnors självständighet och frihet.
Den indiska fackföreningsrörelsen SEWA (Self Employed Women´s Association) bildades 1972 genom att bryta sig ur Textile Labour Association, Indiens äldsta och största fackförening. Inledningsvis hade de svårt att bli accepterade som en formell fackförening, bland annat därför att de bara ville organisera kvinnor och vände sig till allt för många yrkesgrupper. Att man gjorde det handlade dels om att många kvinnor i Indien måste ha flera arbeten för att kunna försörja sig och dels för att man ville organisera alla de som arbetar som gatuförsäljare, på fälten och på fabriker utan att ha några egentliga anställningar. Och de är många, väldigt många.
En annan utmaning som Shaliniben berättade om var det faktum att många kvinnor inte ser det som att det utför ett arbete när det säljer lite frukt eller tvättar till någon för en billig peng, trots att det handlar om deras levebröd. SEWA arbetar därför först med att bygga relationer till dessa kvinnor för att inte skrämma bort dem för att i nästa steg få dem att inse att de arbetar och bidrar till samhället. Genom att gå med i SEWA ökar inte bara deras trygghet och möjligheter till att de facto få mat på bordet, de kan också få lån utan ockerränta och ta del av de utbildningsmöjligheter medlemskapet ger.
Idag består SEWA av 1,9 miljoner medlemmar från 19 av Indiens 28 delstater. Utmaningarna man står inför är inte bara de traditionella utan handlar också om att möta ny teknik som riskerar att utradera flera av dessa kvinnoyrken och att möta och attrahera en ny generation av indiska kvinnor. Med så många utmaningar har hjälpen från Unionen varit oerhört uppskattad, inte minst eftersom Unionen alltid behandlat SEWA som en systerorganisation och inte som en bidragstagare, vilket Shaliniben betonade.
Efter att ha lyssnat på dessa fantastiska kvinnor kanske våra utmaningar i Sverige ter sig små men vägen är alltid framåt oavsett var vi börjar. Och om det är en sak som vi verkligen kan lära oss av deras berättelse är det att tillsammans är vi starka, oavsett var i världen vi befinner oss!
