Samma planer och bollar – olika löner

I sommar avgörs VM i Frankrike för damlandslaget. Planerna och bollarna kommer vara lika stora som för herrarna förra året, men lönerna och förutsättningarna kommer vara helt olika. 

Moderatorn Anja Gatu – tidigare bland annat chef för Sydsvenskan sportredaktion – står i ett lätt klordoftande rum i Eriksdalsbadets inre i Stockholm och sätter fingret på både varför Unionens rapport ”Ojämn spelplan” har gjorts och behövs. 

– Den här rapporten visar nästan övertydligt hur ojämställt läget är för de som har idrotten som jobb, fyller Unionens förbundsordförande Martin Linder i. 

För att diskutera innehållet i ”Ojämn spelplan” ingår Linder i en panel med Arbetsgivaralliansens Hans-Göran Elo, Idrottspsykologi- och genusforskaren Karin Hedelius, Riksidrottsförbundets Peter Mattsson och Chelseas och landslagets Hedvig Lindahl, som med största sannolikhet kommer vakta Sveriges mål i nyss nämnda VM.

– Vi pratar inte ens om lika lön längre, närmast suckar den sistnämnda. Vi försöker fokusera på att förutsättningarna i övrigt ska vara lika bra i stället. Vi ska resa på samma sätt som herrarna, vi ska bo på lika bra hotell. 

Hon fortsätter:

– Alla diskussioner kring lön och prestation blir så skeva. Jag kommer ihåg att jag under en landslagssamling för ett tag sedan pratade med en spelare som är aktuell för VM-truppen som tjänar 5000 kr i månaden. Samtidigt som vi har krav på oss att ta medalj.

Positiv men långsam utveckling

2017 gjordes SVT en undersökning som visade att kvinnor på fotbollens högsta nivå hade löner som var 98,7 procent lägre än männens. Ändå går utvecklingen åt rätt håll, menar Hans-Göran Elo, åt rätt håll, även om det går alldeles för långsamt.

– För inte så länge sedan var det drygt 30 procent av kvinnorna som kunde leva på sin fotboll, nu är siffran uppe på 50 procent. Ska den siffran bli ännu bättre måste vi jobba tillsammans långsiktigt för att höja marknadsvärdet på damfotbollen. Idrotten i stort har ju genomgått en enorm utveckling i det hänseendet. Vi vill att det ska gå åt samma håll för fotbollsdamerna. I vissa länder, som USA, börjar man hamna rätt. Där går varje landskamp två miljoner plus för att intresset och marknadsvärdet är så stort. 

Samtidigt har Sverige också varit på en nivå där intresset varit enormt stort. 

– När damerna tog VM-silver i början av 00-talet (2003, reds.anm.) blev det tittarrekord för TV4, säger Karin. Då trodde jag naivt att det skulle vara slut på frågorna om kvinnlig fotbolls marknadsvärde, men så är det inte. 

I takt med att de stora fotbollsklubbarna långsamt vaknat upp och insett värdet av att få fotbollsframgångar också på damsidan har lönerna på den allra högsta nivån höjts, även om de är långtifrån fantasisummorna bland herrarna. 

Det är självklart bra för sporten och dess utövare i stort, men inte nödvändigtvis för Sverige, som i egenskap av att vara ett relativt progressivt land när det gäller jämställdhet, fick ett sportsligt försprång på många andra länder. Nu har de andra inte bara närmat sig, utan i många fall både kommit upp jämsides och sprungit om. Svenska landslaget är nere på en niondeplats på världsrankingen och damallsvenska lag nämns inte längre med självklarhet bland favoriterna i Champions League. Semifinalkvartetten i turneringen i år bestod av Chelsea, Lyon, Barcelona och Bayern München – enorma (herr)klubbar som insett att de med en i jämförelse ganska blygsam satsning snabbt kan nå världstoppen också på damsidan. 

Professionalisering är nyckeln 

Hedvig Lindahl tror att vägen (tillbaka) till världstoppen måste utgå från en ökad professionalism.

– Klubbarna måste bygga ordentliga organisationer. För har inte klubbarna pengar till löner för, säg, sjukgymnaster eller kansliperonal så får man lita till volontärsarbete. Det är självklart fint, men blir aldrig lika bra som om någon gör det professionellt. Produkten som vi har är bra, förbundet gör ett hästjobb och publiksiffrorna ökar, men marknadsföringen och organisationerna måste bli bättre. 

Om damfotbollen professionaliseras – och världens storklubbar fortsätter att se ett värde i att också ha damlag – så kommer förhoppningsvis fler kunna leva på sin fotboll. Samtidigt är löner inte allt som gör planen så ojämn. Hedvig Lindah beskriver att det kan vara besvärligt för damspelare att bli föräldrar. 

– Jag och Nilla (Fischer, landslagskollega) har pratat med förbundet om det, säger Lindahl. Vi har inte burit barn själva, det har våra partners gjort, men har ändå haft det tufft. Hade jag kunnat få annan stöttning kunde det blivit lättare. Vi har två barn nu och ska vara på VM under fem-sex veckor. Hur ska man lösa det? Ska alla få ta med sig sina barn? Om alla haft högre lön hade man kunnat lösa det.

Kortare karriär för kvinnor

Svårigheten att leva på sin lön och att få ihop karriären med föräldraskap gör att kvinnors karriärer inom fotbollen ofta är kortare än männens, dessutom fortsätter de sällan att jobba vidare inom fotbollen efter att spelarkarriären tagit slut.  

– Jag har mycket kvar att göra inom fotbollen, säger Lindahl. Vem skulle vilja anställa mig om jag är 40 år när jag slutar? 

Text: Mattias Dahlström Foto: Johan Strindberg

2019-05-29