Den som engagerar sig i traumatiserade personers liv kan själv drabbas av stress och trauma. Som frivillig inom flyktingmottagningen fick Stefan Pettersson ta del av barns berättelser om händelser som satte spår hos Stefan. Nu uppmanar han de som arbetar med volontärer att ibland gå längre än att bara erbjuda hjälp till den som vill.
Stefan Pettersson är projektledare inom IT-branschen och en föreningsmänniska sedan ungdomen inom bland annat kultur, scouting och båtliv. Han är van att kunna hjälpa andra och vill göra det när han kan. Under den stora flyktingmottagningen hösten 2015 blev han tillfrågad av sin hemkommun om att hjälpa till vid ett boende för ensamkommande barn.
– Vi var hälften volontärer och hälften personal anställda vid kommunen, berättar Stefan Pettersson.
– På ett par månader passerade 160 barn boendet och samtidigt som det var omtumlande kändes det meningsfullt. Vi förstod att vi behövdes och vi såg att barnen kunde få viss hjälp framåt och det gav mig energi. När barnen började känna sig trygga, för första gången sedan flykten från sina hem, öppnade de sig med berättelser om vad de varit med om.
Många hade starka minnen av rädsla från den dramatiska flykten på havet från Turkiet till Grekland. Just den upplevelsen delade de med andra, medan vissa minnen var mer personliga.
– En 15-åring berättade, över en kopp te, om en flykt i bergen på smala stigar där döda människor låg längs vägen. Vid ett tillfälle var han tvungen att kliva över ett litet livlöst barn som såg ut som hans lillebror. Det var inte hans bror, men det såg ut som hans bror och det tänkte han mycket på. En annan pojke kände skuld för att hans pappa sköts till döds. Att ta emot såna berättelser drabbade mig, men jag bearbetade inte medvetet upplevelserna. Varför skulle jag och andra lägga tid och resurser på mig när vi knappt hade tid att hjälpa barnen?
Samhället, socialtjänst och migrationsmyndigheter, fungerade inte för de här barnen
Det frivilliga arbetet med flyktingbarnen under hösten 2015 blev inledningen till ett engagemang för flyktingar som Stefan lägger sin fritid på än i dag och räknar med att göra så länge det behövs. Så småningom blev han god man för tre av barnen på flyktingboendet. En god man ersätter i praktiken en förälders företrädande roll
– Samhället, socialtjänst och migrationsmyndigheter, fungerade inte för de här barnen och det var frustrerande både ur ett rättsperspektiv och som medmänniska att försvara deras rättigheter. Jag upplevde ofta att tidsandan i Sverige styrde mer än självklara internationella överenskommelser som barnkonventionen. Det var oerhört frustrerande.
Vi var flera föreningsvana och blev ganska bra på att organisera hjälpen med en ledningsgrupp och utförare
Uppdragen blev fler och Stefan la alltmer tid på att hjälpa alltfler unga flyktingar på bekostnad av tiden med sin familj, sitt arbete och sina fritidsintressen.
Stefan och andra engagerade volontärer hade skapat ett lokalt nätverk för att effektivisera arbetet.
– Vi var flera föreningsvana och blev ganska bra på att organisera hjälpen med en ledningsgrupp och utförare. Vi övervägde att föra över verksamheten till någon större aktör som Rädda barnen, Röda korset eller Svenska kyrkan, men i de kontakter vi hade med dem upplevde vi att risken var för stor att vår snabbfotade organisation skulle ta skada av de störres inbyggda tröghet. Vi kunde exempelvis få vetskap på en lördag om att tre 18-åringar i praktiken skulle bli hemlösa på måndagen och så ordnade vi fram boenden i hemkommunen till måndagen så att de kunde gå kvar i skolan.
Men en dag på senvintern 2019 var Stefan med om något som fick honom att förstå att något var fel. Då hade han arbetat med några av barnen i tre och ett halvt år. Han jämför med filmen Falling down där Michael Douglas spelar en stressad person som överreagerar på en vardagshändelse. I filmen spårar karaktären ur, men för Stefan blev händelsen en nyttig ögonöppnare.
– Jag tappade tålamodet med en person som i själva verket bara ville hjälpa till, men som var lite omständlig. I vanliga fall hade jag haft tålamod, men jag kände hur ilskan steg och att jag skulle säga något som jag inte kunde stå för. Jag gick min väg och undrade sedan vad som egentligen hände! Jag var helt urlakad – både mentalt och fysiskt. Jag kom fram till att jag inte hade kontrollen som jag själv trott och att jag måste göra något åt situationen. Senare har jag förstått att jag under en tid hade utsatt min omgivning för omotiverade humörsvängningar och att jag varit rätt jobbig mot människor som jag tycker om mycket. Jag blev del av en slags collateral damage – att alla runt omkring de som först drabbas också påverkas negativt.
En kurs för volontärer inom flyktingmottagning, i regi av Bris, hjälpte Stefan att förstå att han var stressad och drabbad av andras överförda trauman. Kursen var riktad mot närstående till traumatiserade barn med metoder för återhämtning och utbildning om vad stress och psykologiskt trauma är. Stefan började att trappa ner på engagemanget på flera sätt. På det språkkafé som fungerar som ett nav i den lokala frivilliga flyktingmottagningen fylldes Stefans att göra-lista ständigt på och han slutade att gå dit och styrde samtidigt över ansvaret för så mycket som möjligt till andra.
i själva verket har vi också luftat våra problem och delat med oss av upplevelserna. Jag hade knappast gått dit om någon sagt att det var för att få mentalt stöd
I dag har han hittat en hållbar nivå för sitt engagemang och planerar för frivilligt arbete med flyktingar en vardagkväll i veckan, men det blir ibland mer när "något är akut".
– När jag ser på de senaste åren i backspegeln förstår jag att jag förmodligen kunde ha insett mina egna begränsningar tidigare, men inte utan någons hjälp. Det sitter långt in att inse att man själv behöver hjälp och trots att jag har haft möjlighet att söka mig till proffs för hjälp har jag inte gjort det. Det som fungerat bäst för mig är det lokala volontärnätverkets träffar varannan vecka. Syftet har varit att planera det praktiska i vårt arbete, men i själva verket har vi också luftat våra problem och delat med oss av upplevelserna. Jag hade knappast gått dit om någon sagt att det var för att få mentalt stöd.
Vad vill du säga till ansvariga för arbete med volontärer som arbetar med traumatiserade personer?
– Hjälp till att öppna ögonen för den som behöver hjälp. Han eller hon kanske säger att det är bra, men om man ser att det inte är så måste man hjälpa till att få personen att också se hur det egentligen är.
– Man bör skapa en struktur som gör att man träffar terapeuter oavsett om man vill eller inte. Att säga "om du vill prata: kom till oss" fungerar inte. Hur det ska gå till får man anpassa till läget, men om man tydligt säger att ett visst möte syftar till att kolla personens psykologiska hälsa kanske många som behöver stödet väljer bort hjälpen, som jag gjorde. Istället kan man kombinera det med något praktiskt som känns angeläget och naturligt för verksamheten.
Omedvetet för mig ledde deras oro och stress till min ökande stress
Stefan tror också att kunskap om stress och trauma kan hjälpa en att förstå sin egen stress och trauma.
– Jag trodde att ungarna var säkra och trygga när de nått Sverige. Flykten var slut och nu var det bara uppåt, framåt. Men så är det inte, förstod jag när jag gick på kursen som arrangerades av Bris. I killarnas hjärnor och kroppar handlar det om det avgörande beskedet om de ska få stanna eller inte. Och ska de få träffa sina familjer? I Sverige, med handläggningstider på flera år som ofta slutar med avvisning, innebär det enorm stress som går att jämföra med situationerna som de flytt ifrån. Omedvetet för mig ledde deras oro och stress till min ökande stress och en känsla av tungt ansvar. Jag vill inte vara del av ett samhälle som skadar unga.
Att arbeta med utsatta människor kan leda till att trauma och stress överförs till de som ska hjälpa de utsatta. Det förekommer bland annat inom polisen, vården, socialtjänsten och hos volontärer i hjälporganisationer. En empatisk person som får höra om andra människors trauman kan utveckla i stort sett samma symptom som den som utsatts. Exempelvis känslor av hopplöshet, hjälplöshet och ilska och symptomnen kan vara fysiologiska som hjärtklappning, darrningar och förvirring.
Stefan ångrar inte alls sitt engagemang under åren, men hoppas att organisationer och myndigheter nu ska dra lärdom av de senaste fem årens erfarenhet. Efter att tidvis lagt all tid på det frivilliga har Stefan återgått till heltid i sitt yrke.
– Jag märker att jag trivs bättre som projektledare och arbetsledare nu. Erfarenheterna hjälper mig att förstå andra bättre och jag har lättare för att effektivt prioritera. Ja, det här it-projektet har sina tuffa utmaningar, men ingen kommer att dö eller bli utvisad!
Inom hjälporganisationen Rädda barnen är det är vanligt att personal och frivilliga möter och arbetar med utsatta personer.
– Det är viktigt att man som anställd eller volontär har tillgång till ett stöd om man arbetar med människor som bär på trauman, säger Tulay Agbulut som är Unionens klubbordförande vid Rädda barnen.
– I vår organisation finns handläggare som kan hjälpa till att bearbeta möten och upplevelser och det finns en medvetenhet om att man kan behöva hjälp för att inte riskera att påverkas för mycket. Jag minns själv hur jag i början ofta behövde prata av mig efter de svårare samtalen och det måste jag idag också. Samtidigt har jag stort stöd av nära kollegor som dagligdags hjälper till att hantera upplevelserna, säger Tulay Agbulut som också påminner om företagshälsovården som ett möjligt stöd.
– Man kanske tänker att man själv inte borde kräva hjälp när det egentligen är andra som är drabbade i första hand, men om man inte själv får hjälp kan man inte heller hjälpa andra.
Text: Johan Boström
2020-02-12