Avtalsrörelsen - Märket

Det talas om att industrin sätter märket i avtalsrörelsen. Vad betyder det?
Man brukar säga att det avtal som tecknas först är det som sätter märket. Det innebär att det avtalet är normerande och anger ramarna för utrymmet för löneökningarna under avtalsrörelsen. Industrin är det område som brukar förhandlas först och eftersom det dessutom omfattar en så stor del av arbetsmarknaden blir det också normerande, alltså märkessättande.

Vad innebär märket för den enskilde medlemmen och hans, eller hennes, möjlighet till löneökning vid kommande lönerevisioner?
De allra flesta Unionenmedlemmarna har individuellt satta löner. Det innebär att lönen sätts av närmaste chef och föregås av ett lönesamtal där kriterier för löneökning, individuell prestation och annat ska gås igenom och bedömas. I praktiken betyder det att en enskild medlems löneökning kan hamna både högre och lägre än vad normen anger.

Varför är det just industrin som är normerande och sätter märket? Varför är det inte t ex tjänstesektorn?
Anledningen till att industrin sätter märket är främst att det är den sektor som är starkast utsatt för internationell konkurrens. Rent krasst betyder det att om produktionskostnaderna, där lönekostnaden är en stor del, i Sverige blir för höga, i förhållande till de länder som vi konkurrerar med, blir våra varor mindre attraktiva. Risken med för höga lönekrav är alltså att de Svenskproducerade varorna som exporteras blir så dyra att de inte går att sälja, vilket i längden leder till minskad produktion och färre arbetstillfällen i Sverige.

Betyder det att inga andra avtalsområden kan få högre löneökningar än de som sätter märket?
Det kan finnas branscher där det kan finnas anledning att göra en annan bedömning, t ex inom branscher som halkat efter lönemässigt, men generellt kommer det inte att bli så att en mängd andra avtalsområden hamnar på en högre nivå än den som normen, eller märket, anger.

Men varför ska industrin påverka löneutvecklingen i andra sektorer och branscher?
Om löneökningarna blir högre i andra sektorer, som t ex handel eller tjänstesektorn, än vad de blir inom industrin, kommer naturligtvis medlemmarna inom industrin vilja kompenseras och få motsvarande löneökningar. Man ska inte heller glömma att företagen inom de här branscherna ofta är underleverantörer till industrin, och stiger kostnaden för deras tjänster påverkar det direkt priserna på de varor som vi exporterar. Och då blir det återigen svårare för oss att konkurrera med våra varor på den globala marknaden.

Är det någon mening med att de sektorer som inte är märkessättande alls förhandlar?
Det är det verkligen! Under en avtalsrörelse förhandlar vi om fler aspekter än generellt löneutrymme, det kan t ex vara fördelning och specifika satsningsområden. Unionens medlemmar och förtroendevalda har dessutom gjort bedömningen att inriktningsområdena balans mellan arbete och fritid och möjlighet till ett utvecklande arbetsliv är lika viktiga som löneutrymmet. Och vad det innebär för olika branscher och avtalsområden måste anpassas. Där måste det se olika ut. Därför är det viktigt att alla branscher förhandlar för sig.

Är inte det arbete som lagts ner med att förbereda krav och annat förgäves, när nivåerna ändå bestäms av ett annat avtalsområde?
Under förra avtalsrörelsen var vi kanske inte tillräckligt duktiga på att berätta om processen runt märket och vad det innebär för de andra avtalsområdena, så att det uppstod missförstånd runt detta. Meningen är att märket ska ange ramarna för löneutrymmet, inte begränsa hela förhandlingsarbetet.